Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Debattinlägg: ”Idag är det som om Öresundsregionen knappt existerar.”

Hellre Stanford och Beijing än Lund och Malmö, var en kommentar från den danska universitetsvärlden.
Det skriver Hans-Åke Persson, professor emeritus i Europeisk historia vid Roskilde universitet, och Christer Persson, tidigare utvecklingschef i Malmö stad.

Svenska studenter under en intensivkurs i danska i Köpenhamn.Bild: Ann-Sofi Rosenkvist
Det hackar rejält i EU:s motor, samarbetet är hotat från många håll. På lokal nivå motsvaras det av utvecklingen i den transnationella regionen kring Öresund.
I Öresundsregionen går det inte som förespråkarna tänkte. Efter en inledande fas av entusiasm – för att inte säga eufori – har de flesta projekt som drogs i gång i samband med att Bron byggdes fallit ihop som korthus. Här kan bland andra nämnas Öresundsuniversitetet, Öresund Network, IT Öresund och samarbetet inom radio och tv.
Vi har räknat till sammanlagt 14 projekt som mer eller mindre runnit ut i sanden. Hur kunde det gå så fel?
De transnationella regionerna är inte vilka regioner som helst. De symboliserar på lokal nivå det väsentligaste i samarbetet mellan de europeiska staterna.
Det var också de transnationella regionerna som blev ett av de viktigaste instrumenten för staterna i Europa i försöket att komma ifrån en kontinent som präglas av ständiga gränskonflikter. En av de första satsningarna som gjordes löpte mellan Nederländerna och Tyskland.
På franska kallas de transnationella gränsområdena le petit Europe – det lilla Europa. De är laboratorier för att se hur långt samarbete kan drivas ömse sidor en europeisk gräns. Först skedde det för att binda samma det västliga Europa och sedan för att göra samma sak med övriga Europa. Försöken har fallit ut olika men generellt sett har konceptet varit framgångsrikt. Dessutom pumpar EU in mycket pengar i gränsregionerna.
Hur ska man förklara att ambitionen och framgången har skiftat så i gränsområdena? I vissa fall från entusiasm till platt fall med en varaktighet på ett decennium mellan uppgång och nedgång.
Samarbete mellan stater kan ske på olika sätt. Inom forskningen talar man om integrationsteorier. När det gäller Europa kan man utgå ifrån tre sådana teorier: realism, federalism och funktionalism.
I en realistisk tolkning av förhållandet mellan stater ses var och en av dem som en enhet som dikterar villkoren för hur samarbetet ska ske. EU ses som en mellanstatlig organisation ungefär som FN.
Federalismen är realismens motpol och förespråkar en gemensam arbetsfördelning med gemensamma institutioner, som rättsväsende och försvar. Ett federalistiskt EU påminner om Tysklands och USA:s statsbildningar med delstater.
Råder funktionalism är länderna invävda i sammanhang där de tvingas ta hänsyn till andra omständigheter än förhållanden i det egna landet. Inom EU råder just funktionalism. Unionen har lyckats hämma staternas manöverutrymme.
Överförs perspektivet på perioden efter att det kalla kriget tog slut uppstår en kronologi som utfaller ungefär så här:
Den första perioden dominerades av en stark europeiseringsdrift hos ledande politiker. Euforin för europaprojektet var stark. Efterkrigsgenerationens politiker som Helmuth Kohl, François Mitterand och Václav Havel drev ett gemensamt Europaprojekt. Den starka europeiska staten skulle underordnas Europatanken.
Satsningen på Öresundsregionen är ett utslag av Europatanken på regional nivå. Dragloken var två generationskamrater – borgmästarna i Köpenhamn och Malmö, Jens Kramer Mikkelsen och Ilmar Reepalu, två jämngamla politiker också de uppväxta i skuggan av kalla kriget.
De blev frontfigurer för den transnationella satsningen i vårt hörn av världen. Här gällde det att smida medan järnet var varmt. Satsningen lyckades över hövan. De skarpa nationella gränslinjerna var för ett ögonblick mer porösa än tidigare. Vi var alla européer. I synnerhet i Öresundsregionen.
Den realistiska fasen, som förespråkar den starka staten, förebådades en bit in på 2000-talet. Världsekonomin hackade och starkare nationella krafter gjorde sig mer hörda. Till exempel uttryckte flera europeiska ledare som Joschka Fischer, tidigare tysk utrikesminister, och Romano Prodi, före detta ordförande i Europakommissionen, att världen i allmänhet och Europa i synnerhet hade gått tillbaka till att tänka nationellt. Den europeiska smekmånaden var över.
Den intensiva europeiseringsprocessen klingade av för att så småningom även bromsa in i Öresundsregionen.
Tydligast framgick kampen mellan det internationella och det nationella i Öresundsregionens viktigaste symbol och mest prestigefulla organisation – Öresundsuniversitet. År 2006 erhöll organisationen en europeisk utmärkelse. Det fanns en ömsesidighet mellan EU och regionen som gagnade båda. Sedan gick det utför.
Det är svårt att peka ut en enskild händelse som signalerar förändring och slutet på det goda samarbetet i regionen. Men när Köpenhamns universitet under 2008 släppte ifrån sig ordförandeskapet inom Öresundsuniversitetet till Roskilde universitet var det ett tecken i skyn. Nu gjordes andra prioriteringar. Snarare globalt än regionalt, var devisen. Hellre Stanford och Beijing än Lund och Malmö, var en kommentar från den danska universitetsvärlden.
Idag är det som om Öresundsregionen knappt existerar, möjligen var den en parentes i historien. Klart är att regionen sällan haft någon särställning i förhållande till annat samarbete mellan Sverige och Danmark.
En realistisk tolkning av utvecklingen är att staterna åter sitter i förarsätet. Ledande politiker tar inga avgörande hänsyn till den transnationella regionen.

Hans-Åke Persson

Christer Persson

Hans-Åke Persson är professor emeritus i Europeisk historia vid Roskilde universitet
Christer Persson är tidigare utvecklingschef i Malmö stad.
Tidigare i år gav de ut boken En region i kläm: berättelsen om Öresundsregionen.
Läs också Debattera på Aktuella frågor – så här gör du
Gå till toppen