Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ledare: Hongkong hotar det Peking värderar högst: stabilitet.

Demonstranterna som på tisdagen åter intog flygplatsen i Hongkong protesterade mot polisbrutalitet.Bild: Vincent Thian
Spänningen ökar i Hongkong. Protesterna fortsatte under tisdagen och drabbade för femte dagen i följd regionens flygplats, där trafiken tidvis lamslagits helt.
Det har gått 30 år sedan massakern på Himmelska fridens torg i Peking i juni 1989, efter en vår fylld av studentprotester. Att det kan komma till en liknande blodig upplösning på protesterna i Hongkong ska inte uteslutas. Tvärtom framstår den utgången som allt troligare.
"Tänk efter en minut, titta på vår stad, vårt hem. Kan vi uthärda att knuffa ner den i avgrunden och se den krossas?", vädjade Carrie Lam, Hongkongs hårt trängda ledare, vid en presskonferens på tisdagen.
Hennes känslofyllda varning kom dagen efter att regimen i Peking skruvat upp retoriken till illavarslande nivåer. Yang Guang, Pekings talesperson i frågor som rör den självstyrande regionen, varnade då för att protesterna börjar "likna terrorism" och att våld måste hanteras "med järnhand".
Inget tyder dock på att demonstranterna låter sig avskräckas.
Demonstrationerna har nu pågått sedan den 31 mars. Upprinnelsen var ett lagförslag som innebar att misstänkta brottslingar skulle kunna utlämnas från Hongkong till Fastlandskina. Regeringen i Hongkong har dragit tillbaka förslaget, men istället för att nöja sig med denna framgång har demonstranterna trappat upp sina krav. Proteströrelsen vill se ökad demokrati och kräver Carrie Lams avgång. Missnöjet har eldats under av kravallpolisens brutala framfart.
"Hongkongs polis håller på att bli helt hänsynslösa och ilskan växer", skriver på Facebook en av organisationerna bakom protesterna.
Ordning och stabilitet – till varje pris – är de honnörsord som vägleder den kinesiska regimen. För president Xi Jinping är utvecklingen i Hongkong något av en mardröm.
Och den som vill ha exempel på hur Peking hanterar grupper som anses hota ordning och stabilitet behöver inte gå 30 år tillbaka i tiden till Himmelska fridens torg utan kan se på hur uigurerna i provinsen Xinjiang behandlas i nutid. Där har hundratusentals, enligt vissa uppgifter omkring en miljon människor, tillhörande den muslimska minoriteten skickats till omskolningsläger.
Den tidigare brittiska kolonin överlämnades till Kina 1997. Då hette det att Hongkongs oberoende låg fast. Principen löd "ett land, två system".
Hongkong är delvis självstyrande med bland annat större press- och yttrandefrihet. Regionen har en egen valuta och egen polis som står under kontroll av regionens egna myndigheter.
Hongkong erbjuder sina medborgare begränsade fri- och rättigheter, med ändå oändligt mycket mer demokrati och frihet än Fastlandskina. Den som tvivlar på den saken kan bara ta del av presskonferensen där Carrie Lam utsattes för en spärreld av kritiska frågor. Något sådant vore otänkbart på en presskonferens i Peking.
En del optimister tänkte sig att när väl Fastlandskina började komma ifatt Hongkong ekonomiskt, så skulle kraven växa på mer frihet och demokrati även där – och bejakas. Det kinesiska systemet skulle på så sätt bli allt mer likt det i Hongkong.
Utvecklingen har snarare varit den motsatta. Kinas ekonomi har växt i rasande fart, men samtidigt har friheten minskat och statens kontroll över medborgarna skärpts. Greppet om Hongkong hårdnar också.
Det är lätt att tycka att demonstranterna borde ha nöjt sig med den eftergift det innebar att lagförslaget om utlämning drogs tillbaka. Men protesterna drivs av sin egen inre logik och dynamik som inte låter sig styras så lätt.
Omvärlden – däribland EU – måste visa sitt stöd för demonstranterna och mana regimen till besinning. Lika självklart är att de styrande i Peking kommer att avvisa all kritik och varje förmaning som en förkastlig inblandning i landets interna angelägenheter.
Att i likhet med proteströrelsen ha rätt är inte detsamma som att få rätt. Särskilt inte när motståndaren är ledningen för en totalitär enpartistat med en enorm våldsapparat till sitt förfogande.
Gå till toppen