Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Jag tvingades också söka akutvård – och är tacksam för vad jag möttes av

Mari-Ann Jonsson har en annan upplevelse av akutvården än den skribent som publicerades i helgen.Bild: Claudio Bresciani/TT
Jag blev förbryllad i söndags över insändaren om vården och hur olika man kan uppleva den.
Själv tog jag mig till akuten på Sus tisdagen den 30 juli med en remiss i handen från vårdcentralen som indikerade att allt inte stod rätt till i magen efter svåra smärtor.
Redan på akutintaget blev jag väl omhändertagen, även om jag måste vänta ett par timmar då det skett en trafikolycka med många inblandade. Då såg jag också många underligheter bland några vårdsökande (som alls inte var av någon av annan nationalitet.) Redan här funderade jag på om jag inte skulle skriva en bok – eller åtminstone en novell om det jag upplevde.
Efter ett par timmar – en i mitt tycke inte alltför lång tid – kom jag så in på akuten och blev undersökt. Hela vägen från läkare till undersköterskor möttes jag av värme, kärlek, förståelse och en kunnighet som jag är väldigt tacksam för.
Förvisso blev det en lång väntan på akuten – ett helt dygn – på röntgen och förberedelse för operation. Återigen under en fantastisk övervakning och uppassning.
Bredvid mig låg den lilla 100-åringen som i en fallolycka slagit sig sönder och samman (förvisso inte i en ridolycka) och visade en oändlig tacksamhet för allt. Men där fanns också någon patient som klädde på sig och var på väg hem ett par gånger för att väntan var för lång …
Sedan mötte jag fantastisk narkospersonal och läkare som åtgärdade mina problem. Och så in på sal på akuten. Återigen en kontroll som jag inte trodde var möjlig i semestertider.
Jag kände mig som en drottning som väntade på att få skrivas ut ett par dagar senare. På denna sal låg tacksamma patienter men ryktet spred sig snart att på andra fanns det både krav och otacksamhet och inte minst mobilpratande dygnet om av patienterna.
Nu är jag på bättringsvägen – novellen fick väl bli den här – men mitt budskap är: sträck på er all vårdpersonal, ni gör ett fantastiskt arbete och även om det finns luckor i vården är åtminstone jag imponerad över hur väl allt har fungerat. För att inte tala om hur mycket pengar jag tankat ut på några dygn av mitt bidrag till sjukvården under årens lopp.

Mari-Ann Jonsson

Blindtarmsopererad pensionär, kirurgens akutteam 2 och sal 6
Gå till toppen