Fakta
Detta har hänt
Detta är ett kapitel ur Martin Schibbyes bok "Jakten på Dawit". Det utspelar sig den 18 september 2001 på Eritreas största tidning Setit, där den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak jobbar. Veckorna som föregår denna dag har Setit återgett ett antal brev till president Isaias Afewerki från en regimkritisk grupp inom partiet. Gruppen kräver rättvisa val, att medier ska kunna arbeta opartiskt och att fängslade dissidenter ställs inför rätta i civila och oberoende domstolar. Dawit Isaak har argumenterat för de farliga publiceringarna med motiveringen: "Som journalister bevakar vi vad som händer, vare sig det är bra eller dåligt, för det är vår yrkesetiska plikt att informera allmänheten."
Chefredaktör Berhane jobbade långt in på småtimmarna med en artikel om attacken mot tvillingtornen i New York. Det hade gått ett par dagar sedan terrordådet och Setit hade skildrat händelseförloppet på nyhetsplats; nu var det dags att skriva en längre analys. Det var något med händelsen som gjorde att det kändes som om de stod inför en ny världsordning.
Berhane stupade i säng innan han var färdig med texten men hann knappt somna innan den svarta lilla radion på nattygsbordet väckte honom. »Det måste ha varit Miliete som slog på radion«, tänkte han när han hörde hur frun var uppe och stökade i köket. Det var dags för de tidiga morgonnyheterna men något hade uppenbarligen gått fel. Regeringens radiostation spelade bara musik. Han tittade på klockan igen.
Så kände han igen nyhetsuppläsaren Salomon Aberas röst. Den lät nervös: ”Från och med i dag den 18 september 2001 har regeringen beordrat att all privat press ska upphöra med sin tidningsutgivning.”
Aaron Berhane kände hur svetten tryckte sig ut ur porer över hela kroppen.
– Är du vaken? ropade hans fru. Du måste höra på detta.
Berhane fortsatte att lyssna till det officiella meddelandet, som specifikt anklagade hans tidning för att ha brutit mot landets presslagar och ignorerat de varningar som regeringen utfärdat. ”Varningar?” tänkte han. ”Vilka varningar?”
Efter sändningen låg han kvar i sängen. Han drog täcket över huvudet och kände hur svettningarna ersattes av ett slags frossa. Sedan samlade han kraft.
Han gick med hastiga steg genom köket och blaskade kallt vatten i ansiktet innan han satte sig i sin bruna Toyota Landcruiser och körde iväg mot jobbet på fastande mage. Berhane visste att han var tvungen att ha en plan när han klev in på redaktionen. Som chef förväntades det av honom. Han visste också att de andra inte skulle gilla den strategi han bestämt sig för att föreslå.
Han kröp fram på låg växel längs med paradgatan Harnet Avenue för att hinna tänka. Palmerna vajade som vanligt i vinden och genom vindrutan såg han hur unga försäljare i sandaler redan var ute och sålde Setit. ”Så den trycktes i morse i alla fall”, tänkte han.
Han klev ur bilen för att se att det verkligen var den senaste utgåvan. Det var det. Han bläddrade igenom numret flera gånger för att se om det statligt ägda tryckeriet ändrat rubriker eller plockat bort någon artikel. Men allt stämde.
Läget var svårtolkat. I radiomeddelandet anklagades Setit för att ha ”bistått Etiopien och publicerat lögner”. Det tydde på att regeringen ville angripa dem på ett nytt sätt, att de kanske skulle komma att anklagas för allvarliga brott. Det gällde att agera klokt.
För att komma till jobbet var han denna morgon, precis som alla andra morgnar, tvungen att köra förbi det styrande partiets högkvarter. När han passerade byggnaden såg han inskriptionen på fasaden: ”Victory to the masses”. Samma budskap som den regimkritiska G15-gruppen använde. Berhane bestämde sig för att stanna på ett närbeläget kafé. Där tog han en espresso och insöp de senaste nyheterna; de som färdades från mun till mun utan att passera myndigheternas censur. Han fick snabbt höra att elva politiker hade gripits under natten. Just de som krävt reformer i det öppna brevet i hans tidning.
Han köpte ett exemplar av den statliga tidningen Hadas Eritrea och såg att journalisterna på Setit dessutom anklagades för att ha undvikit värnplikten, och att ägarna anklagades för skattefusk. »De kommer att ge sig på oss nu«, tänkte han. ”Detta är slutet för Setit, slutet för den fria pressen.”
Tankarna rusade när han satte sig i bilen igen. Kanske blev deras tid utmätt redan när de publicerade brevet från G15-gruppen. Eller var problemet att redaktionen tagit emot pengar från Danmark? Eller var det artikeln om att polisen saknade rätt att hålla någon anhållen längre än 72 timmar?
För ovanlighetens skull var hela medarbetarskaran på plats när chefredaktören anlände till redaktionsvillan. I det stora vardagsrummet stod TV:n på. Ingen satt vid någon av datorerna utan alla stod upp. Berhane slogs plötsligt av hur mysig redaktionslokalen blivit, hur roligt de hade haft det, pionjärandan, känslan av att göra något tillsammans …
I början var diskussionen trevande. Flera menade att attacken mot den fria pressen var orättvis. De hade ju alla känt ett stort ansvar och tassat fram på äggskal under det senaste året. Visst ställde de kritiska frågor och visst skrev de om motsättningar, men det var inte precis någon undersökande journalistik med dolda kameror.
Alla insåg att detta var det mest kritiska ögonblicket hittills – både för den unga nationens utveckling och för deras egna karriärer. Och liv.
Diskussionen blev allt mer högljudd. Många trodde att de snart skulle kunna jobba igen. Andra menade tvärtom att regeringen fått nog.
Telefonen ringde. En läsare undrade vad som hade hänt och om de skulle skriva om gripandet av politikerna.
– Gripandet?
Nu fick även övriga redaktionsmedlemmar klart för sig att elva politiker hade fängslats samma natt.
Den äldste i redaktionen var författaren Fessehaye Yohannes, eller »Joshua« som de kallade honom. Han var en publicerad poet men mest känd som cirkusartist och barnteaterskådespelare. Han var redaktionens ständige skämtare men också en av de mest omdömesgilla och kunniga skribenterna.
Den här morgonen var han tyst länge, innan han sa att »det kanske är logiskt ändå«.
– De har stängt ner oss för att vi inte ska skriva om gripandet av politikerna. I så fall är vi nog snart igång igen.
Aaron Berhane delade inte optimismen. Han påpekade att de trots allt anklagades för lagbrott och för att ha samarbetat med Etiopien. Allvarliga saker.
– Den här gången är det annorlunda, sa Berhane.
Stämningen var tryckt. Som i ett omklädningsrum före match. Chefredaktören fortsatte:
– Jag vill att vi ligger lågt, ingen tidning ska ges ut och vi ska gömma oss. Vi ska inte visa oss i staden, inte besöka kaféer, inte spela biljard och absolut inte bo hemma. Ingen får sova mer än en natt på samma plats.
Dawit Isaak protesterade. Han trodde liksom »Joshua« att förbudet handlade om att presidenten inte ville se några artiklar om gripandet av politikerna – och att det skulle lugna ner sig.
– Det värsta som kan hända är ett par veckor i fängelse, inte mer, sa Dawit.
Han menade att tidningen trots allt hade gjort sitt bästa för att hantera konflikten mellan regeringen och reformanhängarna på ett moget sätt.
– Om vi är tysta kan vi aldrig minska den spänningen, eftersom regeringen då aldrig svarar. Vi måste fortsätta att knacka på dörren.
Dawit förklarade att regeringen på sikt borde förstå att man bara gjorde situationen värre genom att stoppa den fria pressen.
Den vita knapptelefonen ringde igen. Semret Seyoum satt närmast och lyfte luren. ”Bered er på en lång marsch till exilen, vänner!” sa en röst som han inte kände igen. Sedan lade uppringaren på.
Seyoum satt chockad kvar med luren i handen. Var det en varning? Eller ett hot?
Det ringde på nytt. Ytterligare en läsare undrade vad som hände. Seyoum svarade att de inte visste – men att de skulle göra sitt jobb och ta reda på det.
Snart kom chefredaktörerna från två andra tidningar till Setits redaktion. Båda kände Berhane från universitetet i Asmara och båda hade skrivit för Setit innan de startade egna tidningar.
Det informella redaktionsmötet upplöstes utan att gruppen hade fattat något gemensamt beslut. Alla fick nu göra vad de själva ansåg bäst.
De tre chefredaktörerna bestämde sig för att gå till ett kafé. De lade konkurrensen åt sidan och bestämde sig för två saker: dels skulle de från och med nu vara försiktiga, dels skulle de skriva till informationsministeriet och be om ett klargörande. Varför hade tidningarna bannlysts?
Efter att ha druckit upp kaffet återvände Aaron Berhane till Setit och skrev ihop dokumentet. Sedan körde han sin bruna Landcruiser uppför backen till informationsministeriet och stannade framför vaktkuren vid vändplanen. Han lämnade in skrivelsen som alla tre chefredaktörerna hade undertecknat.
Fem dagar senare knackade det på hemma hos Aaron Berhane. Radion stod på som vanligt och hans fru som redan var vaken berättade för de civilklädda poliserna att hon inte visste var hennes man befann sig.
I en annan del av Asmara vände säkerhetstjänsten upp och ner på Semret Seyoums hem men inte heller där hittade de någon att arrestera.
Redaktionsmedlemmarna Fessehaye Yohannes, Yusuf Mohamed Ali, Saïd Abdelkader och Medhanie Haile öppnade däremot och följde med poliserna.
Ingen av dem lever i dag.
Även Dawit Isaak greps. Han har suttit fängslad utan rättegång sedan dess.