Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Heidi Avellan: Så mycket bättre. Med Metro.

Vad läser de nu? Metro var inte så avancerad journalistik, men nådde många. En del lär hamna på sajter utan krav på sanning eller relevans.

Slutläst var det här.Bild: Fredrik Sandberg/TT
Han var hemlighetsfull. Vår vän smidde uppenbart stora planer. Nya affärer. Klart att jag var nyfiken, men när beskedet till slut kom stod jag som ett frågetecken: en gratistidning som mest skulle bestå av TT-material och delas ut i tunnelbanan. Varför? Vem efterfrågade den?
Det säger en del om min skrala näsa för affärer. Vår vän Pelle Andersson kunde senare hösta in miljoner, liksom hans kompanjoner Monica Lindstedt och Robert Braunerhielm. Metro blev en guldgruva.
Och viktig publicistiskt.
Denna gratistidning var vad min äldsta son avsåg när han hänvisade till ”tidningen” – i ett hem med fem hemburna morgontidningar. Han läste Metro på bussen mellan Malmö och Lund varje dag. Den byggde hans samtidsbild. Och inte bara hans. Metro blev världens mest lästa tidning; 2006 noterar Guinness Book of Records nära 20 miljoner läsare i 21 länder.
Den bidrog inte bara till min sons läsning och allmänbildning. Den nådde inte minst unga och svenskar med annan bakgrund. Människor som annars inte läste någon tidning, som inte hade råd eller lust att betala för en morgontidning. År 2006 fick dess tre grundare kunglig medalj ”för viktiga bidrag till att främja kunskaper om det svenska samhället och det offentliga språket”.
Den var dessutom perfekt för pendlare. Det gick att läsa hela tidningen på vägen till jobbet eller med en kopp kaffe, den fanns tillgänglig på stan. Långt innan alla kunde se nyheterna i sin smarta telefon.
Nu är svenska Metros saga all. En juridisk process pågår och den nya affärsidén är att publicera debattartiklar mot betalning. Men journalisterna är uppsagda, det blir ingen mer tidning.
Tomrummet oroar. Metro stökade om i hela mediebranschen på ett sätt som visade sig vara nyttigt, som så småningom tvingade fram innovationer. ”När första numret av Metro kom ut i Stockholm den 13 februari 1995 var det resultatet av en väldigt lång process. Idén med en gratisdistribuerad tidning i en miljonstad med väl utbyggd kollektivtrafik var inte svår att komma på: den var bara svår att genomföra”, skriver Martin Jönsson i DN (1/8).
Som han konstaterar så var mitten av 90-talet rätt tid att starta, de lokala tidningarna hade närmast annonsmonopol och ”storstadsjättarna var förändringströga kolosser, annonsmarknaden var fortfarande i tillväxt – och internet väntade fortfarande runt hörnet”.
Konkurrenterna reagerade inte tillräckligt snabbt. Metro började affären med stor räckvidd till låg kostnad, en ouvertyr till nätmedier. Sedan var det den smarta telefonen – iPhone kom 2007 – som knäckte tillväxttrenden, ihop med finanskrisen 2008. Då drabbades hela branschen av en strukturell och konjunkturell kris, som blev svårast för dem som hade annonser som enda intäkt.
Metro var de mångas tidning. Vart tar de många läsarna vägen nu? Till andra tidningar eller seriös gratisjournalistik på nätet, kanske, men risken finns att det blir till dubiösa sajter där sanningen är en rar gäst. Det är oroväckande för hela samhällsutvecklingen. Seriös press är en oundgänglig del av demokratin.
Amerikanska New York Times rapporterade i helgen om det högernationalistiska invandringsfientliga maskineriet som använder Sverige för att försöka manipulera opinionen. Från president Donald Trumps famösa ”last night in Sweden” till ryska tv-team som några dagar senare lovade betalt till invandrare i förorten om de ställde till bråk inför kameran. Tidningen pekar på flera svenska högerextrema sajters kopplingar till Ryssland, sajter som under valåret 2018 fanns bland de tio mest delade i landet och stod för 85 procent av de avsiktligt felaktiga nyheter, junk news, som delades på nätet.
För övrigt sajter som populister, nationalister och invandringskritiker ogenerat lyfter fram som sanningsvittnen – medan seriösa medier påstås ljuga och mörka. Sanningen är ointressant när allt handlar om att bygga det nya svarta narrativet om Bullerbyn som kraschar under bördan från invandringen. Sverige får agera skyltfönster för högernationalisterna: från progressivt och jämlikt till ett land som faller sönder som följd av kriminalitet, kaos och ett rämnande socialt skyddsnät.
Internationell högerextrem desinformation. Nationalism som pikant nog globaliseras när ryska påverkansoperationer möter amerikansk extremhöger.
Svenskarna har traditionellt varit ett av världens mest tidningsläsande folk. Det har tjänat oss väl; en välutbildad befolkning som håller sig uppdaterad kan stå upp emot politiska charlataner och korruption. Men tidningsläsandet har minskat, bland 25–44 åringar läser inte ens varannan en dagstidning idag.
Vad som för inte så länge sedan hade setts som pinsamt har blivit normalt.
Att vända den trenden är ett gemensamt ansvar. De unga som nu börjar skolan behöver något att referera till som ”tidningen” och det här är ett gemensamt ansvar för hemmet och skolan.
Metro var en konkurrent. Metro utmanade etablerade medier. Men framför allt fick Metro många att läsa den redigerade helhet som en tidning är, med ny kunskap och aha-upplevelser. Att nu fånga upp dem med seriösa medier är viktigt för hela samhällsutvecklingen.
Det här en opinionstext från ledarredaktionen. Tidningens politiska hållning är oberoende liberal.
Gå till toppen