Föreställ dig ett minimalistiskt konstobjekt och en landskapsmålning. Det är svårt att komma på en enda gemensam nämnare. Men – om jag föreställer mig bildkonsten som ett ständigt pågående protokoll över sitt förflutna går det bättre. En del punkter återkommer nämligen envist. Perspektivet är en sådan långkörare, och det kan faktiskt förena dessa två ytterligheter. Från början var det ett rationellt brott mot religiöst konstruerade bilder för att så småningom bli en egen konvention och dogm. Tack vare perspektivet gick konsten från ande till materia; allt som gick att se kunde förvandlas till estetiska objekt för vår blick, ett landskap till exempel.