Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Thomas Millroth: Nya perspektiv på perspektivkonsten

Steget mellan landskapsmålning och minimalistiska objekt är kortare än man kan tro.

Eva Larssons teckningar och kuber.Bild: Olseröds konsthall
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Föreställ dig ett minimalistiskt konstobjekt och en landskapsmålning. Det är svårt att komma på en enda gemensam nämnare. Men – om jag föreställer mig bildkonsten som ett ständigt pågående protokoll över sitt förflutna går det bättre. En del punkter återkommer nämligen envist. Perspektivet är en sådan långkörare, och det kan faktiskt förena dessa två ytterligheter. Från början var det ett rationellt brott mot religiöst konstruerade bilder för att så småningom bli en egen konvention och dogm. Tack vare perspektivet gick konsten från ande till materia; allt som gick att se kunde förvandlas till estetiska objekt för vår blick, ett landskap till exempel.
Med det sagt är perspektivet inte bara ett sätt att mäta upp världen, det är också ett sätt att se – i betydelsen värdera – en synvinkel. Då blir det intressant att koppla ihop landskapsbild med minimalism. Den amerikanske konstnären Sol LeWitt (1928-2007) – för skånsk publik kanske mest känd för ”9 towers” i Kivik Art Center – menade ju att hans industriellt och rationellt renskalade verk skulle uppfattas som självständiga objekt för vår blick i sin egen rätt. Så var det ju som sagt redan med måleriets vyer och soluppgångar.
Eva Larssons perspektivkonst.Bild: Olseröds konsthall
Medan konsthistorien skrivs, dyker hela tiden besläktade företeelser upp och därför anses det viktigt att föra samman verk som liknar varandra. Det verkar ju praktiskt men är ändå en form av maktutövning; makten avskyr nämligen oreda. Därför måste fastlagda perspektiv och sammanhang granskas hela tiden. Läs bara vad Sol LeWitt mer ansåg om minimalismen: ”Det är inte konstnärens uppgift att undervisa betraktaren men att ge honom [!] information.” Alltså – om publiken definierades som maskulinum redan i minimalismens grundtankar påverkade det förstås estetiken. Och frågan är om inte verkens strikta geometriska estetik formades av ett manligt perspektiv.
Jag ser det som en av Eva Larssons utgångspunkter. Hon är aktuell med en luftig utställning i Olseröds konsthall där det går att följa hennes visionära utflykter i perspektivkonst över flera år. När hon kalasar på minimalismen står ingenting stilla. Hon nöjer sig inte med renskalade objekt för blicken att vila på. Och hon undgår sina manliga föregångares statiska linje, alltså ett slags centralpunkt eller annan given begränsning i verken. I tankarna är hon säkert medveten om den men hon svarar med en dynamisk flykt där fokus hela tiden skiftar: perspektivlinjerna korsar varandra som åskurladdningar. På så vis blir hennes teckningar och kuber i akrylglas oändliga synupplevelser som inte stannar i stilistiska poser.
Eva Larsson, ”Valnötsskulptur".Bild: Olseröds konsthall
Hennes runda väggobjekt målade på trä liknar måltavlor. Jag tänker på skytte med pilbåge då jag ser dem. Det beror nog på att jag kopplar ihop dem med hennes stora valnöt i brons som hon hämtat från Salvador Dalís målning ”Wilhelm Tells gåta”. Den berömde armbågsskytten hade ett fokus: äpplet på sonens huvud. Att fixera ett enda mål är ju också ett perspektiv. Och naturligtvis ser jag Larssons stora nöt som en kommentar – Wilhelm Tells hjärna.
Inledningsvis nämnde jag både minimalism och landskap. Kanske är landskapet inte lika uppenbart hos Larsson, men hon visar faktiskt att de två ytterligheterna hänger ihop. Perspektivet gjorde det möjligt att teckna upp avgränsade geografiska ytor för att ge betraktaren en fast grund att stå på för att omfatta naturens storhet. Larssons landskap hittar jag i de pappersvita rum som uppstår mellan perspektivlinjerna i hennes upplösta minimalism. Särskilt i hennes sex nyaste teckningar öppnar sig stora ytor. Ingen flyktpunkt är given, ”marken” kränger och gungar då blicken vandrar runt.
Fakta

Helgtips

1. Ni hinner fortfarande se Astrid Sylwans utställning på Tomelilla konsthall, t o m 25/8.

2. Och missa inte heller Clara Gesang-Gottowts målningar i Lunds domkyrkas krypta, t o m 25/8.

3. Åke Karlung (1930-1991) var en udda artist och smågenial experimentator. Ganska glömd idag, även om hans ”Glo Babels torn” var ett konstbygge som gick utöver det mesta då (och säkert också nu). I dagarna kommer en fet monografi, ”Åke Karlung: experiment mot alla odds” av Teddy Hultberg (Fylkingen). Äntligen!

Hos Larsson ersätts maskulinitetens enögda perspektiv och fokus med ironi och nya synvinklar. Det är ingen ordning alls, det är ogripbart – vilket också är en poäng. För att citera Jan Håfström: ”Just den egenskapen utmanar mig som konstnär. Handlar det inte om att vidga rummets gränser? Inte bara socialt och politiskt utan även estetiskt.”
Jag gillar konst som undandrar sig kategorier och är svår att protokollföra.
Eva Larsson. Olseröds konsthall, Degeberga, t o m 29/9.
Gå till toppen