Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Moa Berglöf: De tunga bär tunga portföljer.

Ylva Johansson (S) blickar mot Bryssel.Bild: Erik Simander/TT
Bryssel är inte politikernas huvudstad, utan teknokraternas och byråkraternas. Det kommer proffspolitikern Ylva Johansson (S) bli varse så snart hon sätter foten innanför dörren på EU-kommissionens högkvarter den 1 november.
Vad Johansson får för portfölj spelar mindre roll än vilka hon lyckas omge sig med, skriver journalisten Ylva Nilsson i Expressen (16/8). Men det handlar inte bara om de egna medarbetarna, utan också om vilka tjänstemän som finns hos de övriga kommissionärerna.
För överallt i kommissionen pågår det europeiska lagstiftningsarbetet, dirigerat av generaldirektoraten som kommissionärerna i sin tur styr över. Det ligger alltså i Sveriges intresse att finnas med lite varstans i den processen. För att påverka klimatpolitiken är det bra med svenskar hos just den kommissionären. För att ha inflytande över industrifrågor bör någon finnas där. Och så vidare.
Men där uppstår ett problem. Svenskarna i EU-kommissionens korridorer är nämligen försvinnande få. Både på toppnivån och på den lägsta nivån – de som skulle kunna bli framtidens chefer. Dessutom tycks Sverige med några få undantag vara dåliga förhandlare i kriget om att få landsmän på plats lite här och var i kommissionen.
Vad beror det här på? Ett svenskt ointresse för EU, menar vissa. En arbetskultur som är radikalt annorlunda än den svenska, menar andra – normala arbetstider gäller knappast i kommissionen. Kanske har Sverige tvekat att gapa efter mer inflytande efter de senaste årens tunga kommissionärsportföljer inom miljö, migration och handel.
Klart är i alla fall att svenskbristen kommer att fortsätta vara ett problem i en stad där bäraren är viktigare än den som äger portföljen.
Gå till toppen