Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Mats Skogkär: Putin är elefanten i G7-rummet.

Vladimir Putin och Emmanuel Macron hälsar på varandra i samband med G20-mötet i Osaka, Japan, i juni.Bild: Mikhail Klimentyev
När stats- och regeringscheferna i G7 samlas till toppmöte i franska Biarritz denna helg står den ryske presidenten Vladimir Putins stol tom – eller mer korrekt: stolen saknas.
Så har det varit allt sedan Ryssland 2014 uteslöts ur det som då var G8, efter landets folkrättsvidriga invasion och annektering av den ukrainska halvön Krim.
Men även om Putin inte längre sitter med vid bordet är han ändå närvarande – i tanken.
Ty Ryssland är en tillräckligt tung spelare för att ställa till problem när Kreml så önskar. Och det önskar Kreml emellanåt.
I måndags möttes Putin och Emmanuel Macron på den franske presidentens sommarresidens i Bregancon i Sydfrankrike. Macron, som sitter som ordförande vid Biarritzmötet, ville diskutera de centrala frågorna på G7:s agenda – som Iran, Syrien och klimatet – med den ryske presidenten.
För Putin är detta en framgång. När ekonomin inte längre levererar ekonomisk tillväxt som den gjorde under hans första två mandatperioder, så har det blivit allt viktigare att kunna visa det ryska folket att Ryssland är en kraft att räkna med på den världspolitiska scenen.
"Idén om Ryssland som en inflytelserik stormakt har starkt folkligt stöd", konstaterar Martin Kragh, chef för Utrikespolitiska Institutets Rysslands- och Eurasienprogram, i Putins Ryssland – På jakt efter globalt inflytande (Världspolitikens Dagsfrågor 2019/7-8).
Syrienkonflikten blev ett tillfälle för Ryssland och Putin att 2015 ta det där steget ut på scenen.
Hans främsta mål med detta, bedömer Maria Georgieva i ovannämnda skrift, "har varit att framställa det ryska deltagandet i kriget som ett bevis för att Ryssland har återfått sin status som stormaktsspelare".
Vem vet, kanske är G7 snart åter G8, kanske är Putin snart tillbaka i detta världspolitikens finrum, där företrädarna för världens ledande industrialiserade ekonomier samlas?
Efter ett beslut i Europarådets parlament i juni har Ryssland exempelvis åter fullvärdig medlem i rådet. Ryssland fråntogs sin rösträtt 2014 med hänvisning till annekteringen av Krim.
Frankrike och Tyskland stödde beslutet att släppa in Ryssland i värmen igen, de flesta länderna i det forna Östeuropa var emot. Ukrainas representant lämnade mötet i protest, förståeligt nog.
Ett argument som hörts till varför Ryssland – utan att ha behövt backa en millimeter – åter tas in i värmen, är att ryska medborgare därmed på nytt kan vända sig till Europadomstolen för mänskliga rättigheter för att få sin sak prövad.
Men mycket talar för att det är en annan faktor än den ryska befolkningens rättssäkerhet som ligger bakom. Den faktorn stavas pengar.
När Ryssland fråntogs rösträtten slutade landet också bidra till Europarådets finansiering, cirka 33 miljoner euro årligen.
I en skrivelse i samband med mötet i Europarådets parlament beklagades det "mänskliga pris" denna ebb i kassan riskerade att utmynna i: personalnedskärningar i storleksordningen 250 personer, totalt omkring 10 procent av Europarådets tjänstemannastab.
Förmodligen skulle många människor i Ukraina hävda att de betalar ett avsevärt högre pris för den ryska aggression Europarådet nu bestämt sig för att ha överseende med.
Ryssland ligger där det ligger, Putin sitter där han sitter, det är meningslöst att låtsas som om verkligheten är en annan. Det finns realpolitiska, pragmatiska skäl att hålla kanalerna öppna till Kreml, att åtminstone ta med de ryska ståndpunkterna i beräkningarna.
Men sanktioner och bestraffningar som inte fullföljs är inte bara meningslösa, de är kontraproduktiva.
Och som något av en ödets ironi verkar det som om Rysslands ekonomiska sanktion mot Europarådet är den enda som så här långt haft avsedd verkan.
Gå till toppen