Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Carolina Söderholm: Befriande när gamla mönster vanvördas och omformas

Oavsett om det gäller tygtryck eller destruktiva handlingsmönster. I två utställningar står den visuella rytmen och repetitionen i fokus.

Bild från Munish Wadhias utställning på Galleri Rostrum.Bild: Munish Wadhia
Det ligger i mönstrets natur att upprepa sig. Med ett visst mått av rytm och förutsägbarhet ska delarna infogas i en helhet. Oavsett om vi snackar vackra tygtryck eller destruktiva handlingsmönster finns repetitionen oftast där. Det kan betyda allt från harmoni, nostalgi och trygghet till klaustrofobi och tvång. Jag tänker på det när jag ser Munish Wadhias starka installation explodera över Galleri Rostrums vägg och falla till golvet likt pulvriserat blod. En våldsam urladdning tycks ha ägt rum, men doften är kryddigt aromrik. Då den gula gurkmejan blandas med kalk blir färgen mättat djupröd.
Wadhia, som är född i Kenya av indiska föräldrar och verksam i London och Stockholm, skärskådar kulturers och samhällens mönster, hur de vandrar, transformeras eller splittras. Samma ornamentala blomstermotiv går att spåra från rummets brutala kryddmural till virrvarret av utsågade fragment som hopar sig på golvet. Hans arbete tycks kretsa kring kontinuitet och förändring, identitet och traditioner under inre och yttre tryck.
När mönster tänjs och dras isär kan glipor uppstå, som av frihet och förlust. I sina landskapsbilder lockar Wadhia med romantiska vyer och pastorala scener. Men något centralt verkar fattas i dessa kompositioner, som inger en diffus känsla av frånvaro. Symboliken är tydlig, utan att vara påträngande. Lågmält pekar han på hur bilden vi ser sällan är komplett.
Författaren Chimamanda Ngozi Adichie har talat om faran med en enda berättelse, hur den kan påverka synen på ett land, kultur och folk – eller den egna självbilden (vilket Wanås konst tagit fasta på i årets stora satsning ”Not a single story II”). På samma sätt synliggör Munish Wadhia hur den västerländskt präglade konsthistorien är ofullständig. Väsentliga delar saknas ännu. Fler berättelser och perspektiv måste få utrymme, och nya mönster skapas.
Installationsbild från ”Frank in the house”.Bild: Åke E:son Lindman
Det var just vad Josef Frank satte igång att göra när han under tidigt 1930-tal anlände till Sverige, på flykt undan den framväxande nazismen i Wien. I samarbete med Estrid Ericsons firma Svenskt Tenn förde han in en generositet, lätthet, fantasi och färgprakt i den måttfulla svenska inredningskonsten. Hans djärvt paradisiska textilmönster förvandlades efterhand till åtråvärda smak- och statusmarkörer.
Däremot fanns inget intresse för den socialt engagerade arkitektur som han ägnat sig åt i Österrike. De fem, för tiden banbrytande, funkisvillor som tog plats längs strandlinjen i Falsterbo blev de enda av hans hus som uppfördes på svensk mark. När kustsamhällets gamla stationshus i sommar åter öppnat med en konsthall i ny regi är det med utgångspunkt just i Josef Frank. Utställningen ”Frank in the house” pendlar mellan trivsel och svärta, lätthet och tyngd.
Martin Wickström, ”Window”.Bild: Per-Erik Adamsson
Som så ofta dröjer Martin Wickström vid ytan när han målar Franks Falsterbovillor. Skickligt spelar han med laddningen mellan vad som visas och döljs bakom funkisens släta, solbelysta fasader, resta i en orostid. Det är ett stråk som fångas upp av Åke E:son Lindman. I suggestiva fotografier av villorna tycks han mana fram tidens gång och mellankrigsårens spänningar, dess optimism och mörka moln.
Cilla Ramneks ingång är mer personlig. I sitt fotocollage kartlägger hon hur Franks formgivning genomträngde hennes uppväxt. Snapshotsen hämtade ur familjealbumet befinner sig långt från inredningsmagasinens glossiga drömhem. Istället blir gardiner och kuddar en bisak till vardagen som utspelar sig, nära och intim. Och ändå, enbart genom sin närvaro antyder dessa textilier och möbler vissa sociala, kulturella och ekonomiska villkor, knutna till smak, bildning och klass. Precis som i Munish Wadhias fall bidrar mönstren till att forma berättelsen om konstnärens bakgrund och identitet.
Cilla Ramnek, ”Apelsinmedaljer och tusen blommor III”.Bild: Falsterbo konsthall
Kanske är det därför så befriande att se hur Cilla Ramnek och Lotta Kühlhorn går loss på Franks ikoniska design. Med friskt mod skapar de sina egna versioner i kaxiga, ömsinta och vanvördiga bilder och installationer. För även om mönster upprepas, kan de hanteras på olika sätt. De kan föras vidare, förändras eller förkastas. Allt medan nya växer fram.
”The sparrow is sorry for the peacock at the burden of its tail”, Munish Wadhia, Galleri Rostrum, Västergatan 21, Malmö, t o m 8/9.
”Frank in the house”, Lotta Kühlhorn, Åke E:son Lindman, Cilla Ramnek och Martin Wickström, Falsterbo konsthall, Hjalmar Gullbergs Plan 1, Falsterbo, t o m 29/9.
Fakta

Helgtips

1. I två veckor har projektet ”Fish tank” fyllt biograf Panoras övre foajé med performance och installationer. Efter Leif Holmstrand och Jenny Berg avslutar nu Helena Olsson med videoinstallationen ”Det är där det händer”, t o m 25/8, kl 13.30-20.30.

2. Det är slingrande, drömskt och raffinerat. I danska Karen Gabel Madsens utställning skiktas arkitektur med natur. Galerie Leger i Malmö, t o m 4/9.

3. Missa inte Sevedsfestivalen på Skånes konstförening idag, där unga konstnärer, musiker, dansare, hantverkare och poeter med anknytning till området bjuder på ett späckat program. 24/8 kl 14-22.

Gå till toppen