Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Mattias Oscarsson: En utrotningshotad excentriker?

”I uppjagade twitterflöden försvinner inte sällan all kontext, ironier tolkas bokstavligt, fördömanden görs utan eftertanke och få bemödar sig med att gräva i källorna”. Mattias Oscarsson besöker Louisiana literature och ser den legendariske serietecknaren Robert Crumb – som numera trängs från både höger och vänster.

Robert Crumbs serier är ofta självbiografiska och kretsar inte sällan kring hans besatthet av sex.Bild: Cobolt
Det är fullknökat, det är stående ovationer, det är hygge. Det är också porr, knark, misogyni och rasistiska stereotyper.
Den 76-årige amerikanske undergroundtecknaren Robert Crumb, självutnämnd depraverad snuskhummer, ger ett ödmjukt intryck och levererar fyndiga oneliners då han möter publiken på Louisiana literature. På duken bredvid scenen projiceras ett urval av hans skämtserier: explicita masturbationsfantasier om storvuxna kvinnor varvas med incestbilder med den satiriska udden riktad mot kärnfamiljsidealen (”The family that lays together stays together”). Alla skrattar hjärtligt. Publiken är införstådd med den ironiska humorn och de subversiva budskapen. Det är, kan man säga, ett tryggt rum för de mestadels medelålders fansen.
Festivalen har försökt locka Crumb i åratal, och kallar det för en ”drömbokning”. Han kan med visst fog kallas världens mest namnkunnige levande serietecknare. Crumb var en Messias för alternativseriekulturen under 60- och 70-talen, då han bröt mot alla tabun och stack hål på allt vad god smak hette med sin tuschpenna. Det konservativa etablissemanget reagerade med ett ramaskri, tidningar beslagtogs och återförsäljare drogs inför skranket. Idag är Crumb så berömd att han köpa ett nytt hus för några gamla skisshäften och jämförs med klassiska mästare som Pieter Brueghel dä och William Hogarth.
Det har inte gjort honom immun från attacker, och de kommer fortfarande ofta från höger – för några år sedan ställde Crumb in ett besök i Australien efter en hätsk artikel mot honom i en av Rupert Murdochs tidningar.
Men nu kommer elden även från andra håll.
I fjor avskaffade ett alternativseriemuseum i Massachusetts det utställningsrum som var döpt efter Crumb, eftersom det sexuella våldet och de rasistiska stereotyperna i hans serier kunde upplevas som en förolämpning mot besökarna. I våras gick den svarte serietecknaren Ben Passmore hårt åt Crumb på seriegalan Ignatz award – fuck that dude! – till starkt bifall från publiken, något som det flitigt har tweetats om i seriekretsar under sommaren. Bland yngre alternativserieskapare verkar konsensus vara att det är dags att ”cancel Crumb”.
Robert Crumb med hustrun Aline-Kominsky-Crumb – feministiska seriepionjär.Bild: Louisiana
"Historielöst!” ropar många äldre i seriebranschen. Hustrun Aline Kominsky-Crumb, ikonisk feministisk serietecknare, menar att de som inte ser satiren i makens teckningar rätt och slätt är ”idioter”.
Cancel culture har i USA blivit ett allt vanligare fenomen de senaste åren, ett begrepp besläktat med deplatforming. I sociala medier sätts strålkastaren på nya och gamla kulturyttringar, likväl som kulturpersonligheters uttalanden och privatliv, och det manas till bojkott. I Sverige har vi exempelvis på senare tid sett kampanjer mot konstnären Makode Linde och mot rapparen/komikern Mr Cool.
Debatten följs nervöst av distributörer och arrangörer som inte sällan viker ner sig i twitterstormarna. Senast förra veckan beklagade sig komikern Sarah Silverman för att hon förlorat en roll i en film, efter att en tio år gammal sketch med henne i blackface hade fått viral spridning. Att sketchen hade ett antirasistiskt budskap, och att hon sedan länge gjort avbön för tilltaget, spelade ingen roll.
Att gamla kulturella hjältar faller och raderas ut ur det kollektiva minnet är givetvis inget nytt, så har det alltid varit. Men det sker med en annan kraft och fart nu. På några få år har sociala medier demokratiserat och revolutionerat det offentliga samtalet. Minoriteter som tidigare aldrig kom till tals har fått en plattform. Vi lever i en ny tid där blinda fläckar blixtbelyses och gamla sanningar omprövas – åtminstone de sanningar som har traderats i en vit, patriarkal medelklasskultur. Metoo är kanske det mest tydliga exemplet.
Det är en fantastisk utveckling, men samtidigt är det uppenbart att vi lever med digitala barnsjukdomar. I uppjagade twitterflöden försvinner inte sällan all kontext, ironier tolkas bokstavligt, fördömanden görs utan eftertanke och få bemödar sig med att gräva i källorna. Det förflutna framstår onekligen ofta som en bisarr plats om vi försöker pressa det genom samtidens ideologiska filter (har ni till exempel sett Tage Danielsson i blackface?*).
Lägg där till de nypuritanska kraven från både höger och vänster på kulturutövares moraliska och ideologiska förträfflighet – både privat och i sina verk; säkerligen en effekt av att gränserna mellan det privata och det offentliga alltmer suddas ut på sociala medier.
Crumb säger från scenen att han var tvungen att rita sina serier, annars hade han blivit galen. De var en självterapeutisk exorcism efter att ha blivit hjärntvättad under den katolska uppväxten.
”Jag är konstnär, och en konstnär kan inte hållas ansvarig. Du måste få ut det som är i ditt huvud. Sedan är det upp till min förläggare om han vill ge ut det”.
Jag själv, född år 1969 – som minns både de dogmatiska vänsterpekpinnarna i 70-talets barnprogram, och den reaktionära moralpaniken mot videovåld, hårdrock och datorspel under 80-talet – nickar instämmande åt denna frihetsförklaring. Fast jag misstänker att det är en syn på konsten och konstnären som börjar ses som förlegad, och att de gränsöverskridande excentrikerna är utrotningshotade. Det enda man kan vara säker på är att pendeln förr eller senare svänger åt andra hållet. Till dess: keep on truckin', Crumb.
* Hasse & Tages tv-serie ”Svenska öden”, 1963.
Gå till toppen