Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Naima Chahboun är tillbaka med en lysande språkglädje

Alice Hansen följer med på en hisnande kunskapsresa i Naima Chahbouns andra diktsamling ”Äpplen och päron”.

Naima Chahboun, född 1980, är poet, kritiker och doktorand i statsvetenskap.Bild: Kajsa Göransson

Naima Chahboun

Äpplen och päron. Norstedts.

Naima Chahboun debuterade 2011 med ”Okunskapens arkeologi”, en tät, associativ och musikalisk diktsamling som tar avstamp i fallet med de spionerianklagade makarna Rosenberg. När hon nu är tillbaka med sin andra bok, ”Äpplen och päron”, är det med samma lysande språkglädje och ambition att gräva i (o)kunskapen.
Titelns äpple är centralt för diktsamlingen och återkommer i många skepnader. Inledningsvis, i titeln, som idiom: Man kan inte jämföra äpplen med päron. Men vad, om något, går att jämföra?
Äpplen och päron, säger de, äpplen
och päron. Som om det bara gick att
jämföra saker som är likadana.
Äpplet är fullt av mask, det faller ner i huvudet på Isaac Newton, det startar ett krig, det är en granat, det dödar Snövit genom kvävning, men det är inte frukten som Eva plockar och som får henne och Adam förvisade ur paradiset. Det finns, enligt diktjaget, ingen anledning att tvivla på att den förbjudna frukten var ett fikon. Äpplet som faller från dikt till dikt är ett av många föremål vars funktion sätts ur spel, som dyker upp som någonting nytt, beroende på i vilket sammanhang det betraktas.
Jag läser ”Äpplen och päron” som en undersökning av kunskapens villkor, på ett både känslomässigt och teoretiskt plan. Det börjar som en fråga: ”Hur hamnade jag här, i en /återvändsgränd, med / fingret på avtryckaren?” Frågan besvaras inte. Istället utforskar diktsamlingen vad som krävs för att över huvud taget kunna producera ett svar. Dikterna rör sig från sagovärldens våldsamma framställning av moral genom fiktionen, via barn, mödrar, kapitalism, killgäng på tunnelbanan och katastrofen på Medelhavet till villkoren på Kunskapsfabriken, det vill säga universitetet. Jaget i dikterna söker sanning men stöter hela tiden på kunskapens gränser, både i form av vad hon själv kan uppfatta och vad som är möjligt att hitta.
”Härifrån är det en anka” skriver Chahboun och syftar antagligen på bilden som kan vara antingen anka eller kanin beroende på hur man betraktar den. På ett mästerligt sätt förvränger och förskjuter hon varje poetisk bild. Jag tvivlar på det jag ser i dikternas bilder och förstår att det är lika sant att beskriva djuret som både anka och kanin.
Vill du ha vändstekt
eller solen upp? frågade jag
och spräckte skallbenet
mot stekpannan. Äsch, skrattade
han, det där tricket kunde ju
redan Columbus, vilket bara
bevisar att det går att navigera
utifrån föreställningen att jorden
är platt.
I ”Äpplen och päron” förmår Naima Chahboun skickligt, i både innehåll och form, exponera såväl den skrivande handen som den läsande blicken, lika ofria i sitt sökande efter någonting som liknar sanning. Det är en hisnande läsning. Ömsom ler jag åt Chahbouns syrliga ironi, ömsom är jag bestört av våldet, alltid är jag nyfiken på vart dikterna ska föra mig härnäst.
Gå till toppen