Det brutala mordet på en småbarnsmamma på Sergels väg i Malmö har till stor del följt samma mall som vid tidigare dödsskjutningar. En förtegen polisutredning, där frustrationen troligen är stor över bakslaget för Malmöpolisens trots allt framgångsrika arbete mot vapenvåldet. Oro bland de Malmöbor som ser att gränsen för brutalitet bland stadens kriminella återigen flyttas fram. Och politiska förslag om ännu hårdare tag.
Samtidigt, i sociala medier, en illa dold nöjdhet och förhoppning att nu, till slut, måste väl de som spjärnade emot talet om en systemkollaps till slut erkänna att de hade fel.
Men ryktet om en systemkollaps – som alltså i detta fall tillskrivs invandringen – är även denna gång grundlöst. I själva verket har just de senaste årens ihärdiga katastroftänkande stått i vägen för lösningarna på dagens situation.
Redan för fem år sedan började ledande politiker tala om ett Sverige i förfall. ”Sverige är ett fantastiskt land, men Sverige håller på att gå sönder”, sade den då blivande statsministern Stefan Löfven (S) i början av september 2014. Drygt ett år senare lanserade Moderaterna en höstkampanj under parollen ”Sverige är på väg åt fel håll”.
Att använda pessimismen som röstmagnet är inget nytt. I boken World Risk Society från 1998 skrev den tyske sociologen Ulrich Beck att det inte finns någon större källa till kreativitet än pessimism som inte kan trumfas. Först när allt står på spel kan – och måste – allt göras om från grunden, menade Beck.
Det här sättet att tänka har under de senaste fem åren gått från det allmänpolitiska till att bli nästintill allenarådande i dagens invandringsdebatt (men också i klimatdebatten). Domedagsretoriken, sann eller inte, ska i sig provocera fram lösningarna. Det förlorade hoppet ska skapa kreativitet.
Problemet är att pessimismen inte alls skapar lösningar. Istället blockeras alla idéer som inte följer reglerna för hur man ska agera i en påstådd katastrof.
Det här blir extra tydligt i diskussionen kring förorternas problem i allmänhet, och gängkriminaliteten i synnerhet. I en ledare i tisdagens Svenska Dagbladet fick läsarna veta att ”för vänstern” är svaret på brottsligheten i Sverige ”alltid olika varianter på ’vi har ingen lokal’. Bara ungdomsgårdarna blir fler, skolorna återkommunaliseras och brottslingar möts med större förståelse kommer det mesta bli bra igen”.
Den som inte ensidigt tror på repressiva åtgärder mot gängkriminalitet – där ingår för övrigt Malmöpolisen – sägs vara del av en flumvänster som har bidragit till dagens läge.
Det är snarare tvärtom.
Sveriges riktiga problem, de långt mer verkliga än den påhittade katastrofen, har i själva verket skymts av de senaste årens kortsiktiga pessimistpolitik. I en debatt där valet har sagts stå mellan hårda tag och flum har de enkla lösningarna fått företräde.
Det, om något, är en kollaps.