Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Tålamodskrävande Toolbox med låtar som aldrig tar slut

Hur klok blir man på det här? frågar sig Jonn Palmér Jeppsson efter att ha hört progmetalbandets nya alster.

Bild: TRAVIS SHINN PHOTOGRAPHY

Tool

METAL. Fear inoculum.

Få band visar så stor tillit till lyssnarens karaktär, tålamod och urskillningsförmåga som Tool. De räknar med att tretton års väntan på ett nytt album ska kännas rimligt i 2010-talets fiberspeedade kulturöverflöd. De utgår från att folk fortfarande sätter så stort värde på musik att 1299 kronor för en limiterad multimediabox – den enda fysiska versionen av ”Fear inoculum” – känns skäligt.
Kvartetten förutsätter att vi har koncentrationsförmåga nog att lyssna igenom tio-femton minuter långa låtar fulla av komplexa riff och rytmer, utan några uppenbara refränger att hålla fast vid. Att vi ser värdet i att lyssna om och om igen för att förstå varför ”Invincible” bara byggs på med nya partier när låten egentligen verkar vara klar efter halva tiden. Eller att vi klarar av att sätta gränser och säga nej när ”Chocolate chip trip” visar sig vara ett trumsolo plus retsamt syntflum. Smakfullt uppbyggda crescendon får det att kännas värt att växa med uppgiften.
Blir man en bättre människa av att höra Maynard James Keenan sjunga länge och inlevelsefullt om att bli klokare med åren än att, säg, tralla med i Ramones-låtar om att sniffa lim? Ja, den känslan genomsyrar hela albumet.
Bara sista spåret ”7empest” gör mig osäker. Är det fel på mig om jag tycker bäst om den låt som påminner mest om äldre Tool-hits? Men den är en kvart lång, så det är nog okej.
Gå till toppen