Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Solidaritet, sorg och motsägelser i Judith Kiros debut

I debutdiktboken ”O” går Judith Kiros i dialog med Shakespeare och gör upp med dagens rasism. Anna Lundvik läser med nördig förtjusning.

Judith Kiros.Bild: Carla Orrego Veliz

Judith Kiros

O. Albert Bonniers förlag.

Judith Kiros debut ”O” är ett samtal med litteraturen, med det förflutna, samtiden och framtiden. Titelns O står för Shakespeares Othello och i fem delar varvas dikter och prosadikter med lyriska läsningar av tragedin, genom Frantz Fanons teorier om rasförtryckets konsekvenser. På ett avancerat och intelligent sätt gör dikten upp med rasism både innanför och utanför Shakespeares textvärld.
Sådana höglitterära och teoretiska anspråk är alltid modiga. Men även om Kiros är debutant är hon knappast en novis: Hon har gått på Biskops Arnö och Akademi Valand, är kritiker i DN, ledarskribent i Flamman och en av grundarna till medieplattformen Kontext.
I pjäsen driver en vit man den svarte mannen till att mörda sin vita hustru. Enligt Judith Kiros har O ”blivit det den vita publiken hela tiden anade att han var” – en barbar – varför den enda utvägen är att han också tar sitt eget liv. Kiros ser paralleller mellan dramats mörker och dagens rasism – mellan en kusins flykt mot Europa och O:s ”medvetenhet om att han rent konkret är värd mindre än människorna omkring honom”.
Kanske är ”O” något kort med sina 110 sidor. Jag tror att temat hade kunnat fördjupas och expandera ännu mer. Resonemangen i de essäistiska delarna avklaras ibland väl snabbt, som när ”hybridens subversiva potential” ifrågasätts på bara fem rader. I en avslutande kommentar anges ett par akademiska källor, men jag hade gärna velat veta vad i Othelloläsningarna som är referat, och vad som är författarens egna analyser.
Men texterna skälver och sprakar ändå, vackra och ömma bänder de upp avgrunder. Motiv upprepas och håller samman samlingen. Och dikternas form är precis. Ta bara den poppiga tolkningen av Shakespeares sonett 130. Ack! Vad lekfull och skarp. Här några orättvist utbrutna rader:
Damaskusrosen blommar röd och vit,
Men ingen ros i hennes kinder gror;
Den korta halsen doftar inte skit,
Ej heller av parfymen som hon snor.
Jag läser högt med nördig förtjusning. Mest smärtsamma är de prosalyriska, anaforiskt uppställda dikterna som i mångbottnade ögonblicksbilder speglar erfarenheter av kropp, hudfärg, rasism och förtryck. Det är dikter fulla av solidaritet, sorg och motsägelser. Ja, här ryms något ohyggligt.
Sammantaget är ”O” en mycket stark debut. Allra bäst tycker jag om de ordknappa sviterna med jambiska, oftast tvåfotade, fyrradingar. Rytmen är exakt. Elegant och med drag av systemdikt svängs orden om, som när ”svarta bocken/vita tackan” blir ”svarta bocka/tacka vita”. Andra gånger påminner det om ordspråk. I svall bär dikten fram stora, skiftande känslor. Språket genomborrar mig, som i dessa rader ur sviten ”Mörkrets hjärta”:
såret vägrar
vänd på sidan
strålar över
ärrets tid
mörkerminne
vita linje
genomkorsar
text och tid
I Kiros händer blir O avslutningsvis en kvinna. Här finns också ett ointresse för det individuella; författarjaget tar ingen plats. Istället vänder sig diktens stämma ibland till ett ”du” och talar ibland från ett ”vi”.
”O” är bitvis fasansfull läsning, som ger mig nya perspektiv på andras verklighet.
Gå till toppen