Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Louise Bringselius: ”Akademisering på gott och ont.”

Närhet och empati är också viktigt. Vårdhund.Bild: Staffan Claesson
Allt fler yrken kräver akademisk utbildning. Få kan vara emot kunskap och därför uteblir kritiken. Men akademiseringen är på gott och ont. Idag är många människor – oavsett vilja och förutsättningar – hänvisade till minst 15 år i skolbänken för att kunna bidra till samhället. Är det rimligt?
En konsekvens av akademiseringen är att många yrken som förr inte krävde mycket utbildning har försvunnit. Ett exempel är sjukvårdsbiträden, som länge var den största yrkesgruppen i vården. År 1980 utgjorde de 43 procent av all sjukvårdspersonal inom landstingssjukvården. År 2007 var gruppen nästan helt utraderad, konstaterar Anton Petersson i en ny magisteruppsats i sociologi vid Lunds universitet. Siffrorna är unika.
Sjukvårdsbiträden hjälpte till med allt från bäddning och frukost till enklare omhändertagande om patienter. Delar av deras arbetsuppgifter fördes i tysthet över till andra yrkeskategorier, som krävde mer utbildning och därmed fick högre status – först till undersköterskor och därefter till sjuksköterskor, konstaterar Petersson och resonerar kring förklaringar.
Idag är flera regioner på väg att återinföra yrkesgruppen. Det är välkommet. Vi behöver respektera akademin, men det betyder inte att den behöver bli en tvångströja för personer med andra talanger än de teoretiska. Mycket metodutveckling och innovation sker även inom ramen för praktiskt arbete och i vardagen kan den nära omtanken från sjukvårdsbiträden med flera vara avgörande för både patientens upplevelse och arbetsmiljön internt.
Akademiseringen kan dessutom komma med nya problem. Exempelvis har den kommit med en statushöjning för det administrativa arbete som utförs på central nivå – ett arbete som har expanderat. Det har lett till minskat handlingsutrymme för många praktiskt verksamma, oavsett utbildningsnivå. Därmed tas varken praktisk eller teoretisk erfarenhet från medborgarnära yrken tillvara.
Men motsatt problem finns också. I Sverige betraktas inte bara praktiker, utan även högutbildade forskare, med misstänksamhet i näringsliv och förvaltning. Det är inte heller hållbart. I bolagsstyrelser borde det vara självklart med minst en forskare vid bordet. Och för en tjänst som regiondirektör är det exempelvis inte bara rimligt att avkräva en akademisk examen, utan även en doktorsexamen, när det gäller regioner med omfattande och internationellt ledande forskningsverksamhet. En del av skulden för misstänksamheten mot forskare ligger dock hos akademin, som sällan belönar praktiska meriter hos sina forskare och därmed inte alltid förbereder dem för de krav som ställs.
Samhället mår bra när alla människor känner att de kan vara till nytta – såväl teoretiker som praktiker. Därför behöver vi värna mångfalden på arbetsmarknaden. Praktiska erfarenheter behöver uppgraderas, men samma gäller forskarmeriter. Med respekt för varandras olika talanger och meriter kan nytänkande stimuleras och välfärden utvecklas.
Gå till toppen