Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Människan Selma Lagerlöf blir levande i Anna-Karin Palms biografi

Selma Lagerlöf sprängde sagans begränsningar och formade sitt liv som hon själv ville ha det. Ann-Sofi Ljung Svensson läser Anna-Karin Palms nya biografi som fångar dynamiken i författarens berättarkonst.

Selma Lagerlöf.Bild: TT

Anna-Karin Palm

Jag vill sätta världen i rörelse – En biografi över Selma Lagerlöf. Albert Bonniers förlag.

Mitt under min läsning av Anna-Karin Palms nyutkomna biografi om Selma Lagerlöf anländer Greta Thunberg till New York. Selma Lagerlöf skulle ha älskat Greta. Hon skulle ha tjusats av det mirakulösa, det storslagna, det expressiva, av världsförbättrarambitionen, men framförallt skulle hon ha fascinerats av “innervarelsen” Greta: den övertygade, den tålmodiga, den rättfärdiga.
Greta Thunberg ikläder sig rollen som sagans prins och förtrollar oss med sin gestalt och förvandlar oss med sitt budskap. Hon har lyckats att inte bara få hela kungariket utan snart hela världen med sig. Hon vill plantera något i människors hjärtan: en kärlek till vår jord och till kommande generationer. Hennes budskap är till synes enkelt, men blir storslaget i sina manifestationer och i sin underliggande komplexitet. Hon har seglat över ett bråkigt och bångstyrigt hav med sin emblematiska skylt för att vi människor ska fråga oss: Vad gör vi om marken under våra fötter ger vika? Hur ska vi rättfärdiga vår roll som människa i världen? Klimatförändringarna leder till de allra djupaste existentiella frågor vi kan ställa oss.
Precis så arbetade Selma Lagerlöf i sina litterära verk. Det yttre vävs samman med det inre, världen med människan, ytans manifestationer med innebördens djupa implikationer. Det har också Anna-Karin Palm tagit fasta på i sin introspektiva Lagerlöf-biografi med den så välfunna titeln ”Jag vill sätta världen i rörelse”. Här står människan och författarjaget i centrum: drivkrafterna, intentionerna, tankarna och känslorna.
Vi har visserligen mött Selma Lagerlöf både som människa och författarjag i tidigare biografier. Hon finns i Elin Wägners tvåbandsverk från 1942 och 1943, i Vivi Edströms “Livets vågspel” från 2002, i Anna Nordlunds “Den moderna Selma Lagerlöf” som kom för precis ett år sedan. Men Palm lyckas fördjupa bilden ytterligare. Här finns inget egentligt nytt biografiskt material – det mesta känns igen – utan det handlar snarare om en framställning där Palm vinklar ljuset på ett lite annorlunda sätt. En lätt vridning och vi ser Selma Lagerlöfs ”’innervarelse” – som Palm uttrycker det – framträda som en levande gestalt.
Det som fascinerar mig med den synnerligen välskrivna och fördjupande biografin är framförallt den vikt Palm lägger vid att visa hur det yttre och inre korresponderar både i Lagerlöfs liv och i hennes berättarkonst. Lagerlöf arbetar medvetet med sin starka vilja att forma sitt liv så som hon vill ha det: bli författare, hitta sin stil, bli framgångsrik, finna kärlek. Världen och verkligheten inspirerade henne i skrivandet, men det var de mer dunkla krafterna inom henne själv och i människan som skulle utforskas. Lika medvetet arbetar hon för att komma åt dem.
Det är denna förbindelse mellan det yttre och inre som skapar dynamiken i hennes berättarkonst. Palm gestaltar det väl. Med sin, som Palm kallar den, “författarblick” ställer sig Lagerlöf utanför både sig själv och världen och letar medvetet efter de “själsslitande stämningar” som gör att en berättelse vibrerar av liv både på ytan och på djupet. De frodiga berättelserna med de melodramatiskt yviga gesterna korresponderar med en genomarbetad undertext som inte låter sig fångas så lätt.
Det är själva sinnebilden av vad litteratur är. Den är inte bara yta, utan framförallt djup. Den dröjer sig kvar i oss läsare och “sätter oss i rörelse”.
Jag hade därför önskat att Palm på ett lite annorlunda och mer vågat sätt gjort upp med den traderade bilden av Selma Lagerlöf som naiv och omedveten “sagoberättare”. Under flera decennier har forskare och skribenter gång på gång velat göra upp med denna slentrianmässiga bild av författaren, och uppgörelsen har blivit en stereotyp i sig. När ska denna uppgörelse vara avslutad?
Kanske först när vi ser hennes “sagoberättande” ur ett annat perspektiv.
Selma Lagerlöfs författarskap omfattar de facto ett rikt genreutbud kopplat till sagan: parabel, allegori, fabel, sägen, mirakel, legend, profetia, emblem. Det är här hon befinner sig i alla sina texter. Varför då förneka att det sagolika berättandet var hennes författarmodus? Varför försöka rädda henne från det uttryck som var hennes?
Låt oss istället göra upp med sagan som genre. Låt oss rädda den från föreställningen om naivitet och brist på komplexitet. Selma Lagerlöf var en sagoberättare, men hon förnyade sagan som genre. Hon utvecklade den medvetet och kompetent: gjorde den svulstig och livfull, komplex och mångtydig. Hon gav den svindlande höjder och bråddjupa dalar: på ytan en sprakande berättelse, under den en gåtfull och sammansatt innebörd.
Och hon gjorde den modern. Hon lät sagan skildra sin samtid. Lagerlöfs debutverk “Gösta Berlings saga” från 1891 är en av Sveriges främsta modernitetsskildringar. Men romanen gestaltar inte i första hand de yttre omvälvningarna, utan de inre. Hur känns det när världen skälver? Kanske som när Gösta Berling flyr med Anna Stjärnhök på släde i vinternatten. De njuter av farten och friheten, men bävar när vargarna flåsar dem i nacken. Eller som när Elisabeth Dohna öppnar Farbror Eberhards kista med dokumenten om Guds död. Hon störtar ner i vanmakt, men lyfter samtidigt blicken och stärks i sin tro på kärlekens kraft.
Bröderna Jacob och Wilhelm Grimm formade folksagan, Jonathan Swift och HC Andersen utvecklade konstsagan. Selma Lagerlöf sprängde i sin tur sagans begränsningar, fick den att korrespondera med en omstörtande tid, lät den gestalta människans inre spänningar på ett komplext och nyskapande vis – och – hon placerade den mitt på den höglitterära parnassen.
Det är en undertext som – trots att den ibland döljs på ytan, och i vissa fall också motarbetas där – löper som en ström genom hela Anna-Karin Palms biografi. Lagerlöf arbetade medvetet med sin spektakulära och melodramatiska form för att med sin “författarblick” tränga in i människans allra innersta rum och ställa den övergripande frågan så som Palm uttrycker den: ”Är det möjligt att leva ett rättfärdigt liv, med varandra och inför oss själva?”
Det är en svår fråga som Selma Lagerlöf fortfarande planterar i varje ny läsares hjärta. Men hon ger inga enkla svar. Just däri ligger hennes förnyelse av sagan som genre. Just däri ligger hennes höga kompetens som författare.
Gå till toppen