Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Skörhet och tomhet skapar konstens aha-upplevelser

Thomas Millroth ser en utställning på Galleri Ping-Pong som ställer frågor kring hur man betraktar ett konstverk.

Lena Johansson, ”Tillsammans”. I kanterna detalj av ”Flicka med cerise handskar” och ”Den rosa klänningen”.Bild: Olof Nimar
Jag minns när ett konstverk drabbade mig första gången. Tretton år gammal satt jag på bibliotekets tidskriftshylla och försökte begripa mig på hur konstruktiva teckningar fungerade. Texten uppmanade mig att kolla litet extra på en glipa mellan några trianglar. Jag stirrade, och det där mellanrummet visade sig vara startnyckeln till hela bildmaskineriet som rasslade igång; bara för att jag flyttat blicken några millimeter. Kalla det nybörjartur, men det har faktiskt fortsatt. För inte så länge sedan upptäckte jag hur Vilhelm Hammershøi skrapat bort färg med palettkniv och trasa i en målning jag trodde mig känna utan och innan. Med ens förstod jag hur ljuset strömmade in i hans slutna rum.

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen