Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Höga klackar och svävande trasmatta är bitar i ett pussel

”Aleph” är en fragmentarisk utställning där de olika delarna passar perfekt ihop, skriver Linda Fagerström.

Julia Peirone, ”Twisted cherry”.Bild: Martin Magntorn

Aleph

Leif Holmstrand, Marja-Leena Sillanpää, Nils Bergendal, Johan Röing, Emil Holmer, Jean-Philippe Antoine, Carl Abrahamsson, Carl-Michael von Hausswolff, Leif Elggren, Henrik Rylander, Anders Stolt, Julia Peirone, Bianca Maria Barmen, Thomas Nordanstad, Clay Ketter, Martin Magntorn.

Martin Bryder Gallery, Lund. T o m 22/9.

Den som släntrar nedför trapporna till Martin Bryder Gallery den närmaste månaden upplever kanske en känsla av déjà-vu. Eftersom lokalerna ligger en halvtrappa ned från gatan, måste den som vill se utställningen ”Aleph” gå ned i en källare – det vill säga precis som berättaren i Jorge Luis Borges novell ”Aleph” gör, när han smyger ned i poeten Daneris källare på jakt efter den mystiska ”alefen”.
Därav alltså, känslan av att vid gallerientrén upprepa en handling som redan utspelat sig, åtminstone i fiktionen. Borges berättare hittar alefen i källaren, ett litet svävande klot som visar honom hela världen samtidigt från alla vinklar på en gång; ett koncentrat av oändlig visdom. Alefen, får vi veta, är förutsättningen för Daneris författarskap – som vore den inspirationen själv. Utan den, ingen lyrik.
En konstutställning med titeln ”Aleph” höjer alltså förväntningarna hos den galleribesökare som kan sin Borges. Och visst, med sitt sätt att erbjuda vitt skilda perspektiv på tillvaron är den lika kalejdoskopisk som novellens ”alef”.
Bild: Martin Magntorn
Jag tänker till exempel att Bianca Maria Barmens tvådecimeterhöga gipsfigur ”Spejare vid korallhavet” drömskt blickar upp mot samma stjärnbeströdda himlavalv från vilket vi iakttar vattendränkta bostadsområden i Clay Ketters flygfoton. Perspektivskiftet från mikro till makro berättar om människans litenhet inför universum, hur imponerande hennes förmåga till maskinstödd överblick än är.
Jag ser också hur Leif Elggrens grafiskt svart-röd-vita figurer i ”Drawings for fashion” verkar helt obekymrade över den komplexa hållning till höga klackar och spetstrosor som de halvt avklädda kvinnokropparna i Julia Peirones video ”Twisted cherry” vittnar om. Mode och mode, fast helt olika.
Att snabbt flytta blicken fram och tillbaka mellan den svävande trasmattans vågiga sjok i Martin Magntorns fotografi ”Childhood landscapes” och vecken i Johan Röings darriga skulptur ”Somnabulist”, som placerats just framför fotografiet, ger perspektivisk svindel. Formrimmet som uppstår mellan linjerna lockar ögat att gång på gång skifta fokus, och resultatet blir en oavbruten växelverkan mellan verklighet och synvilla – ungefär så, faktiskt, som Borges menar att den gäckande alefen framstår.
Utställningen saknar ett organiserande tema. Likt novellens alef erbjuder den egentligen ingenting annat än en räcka snabbt skiftande scener; fragment som mer eller mindre slumpmässigt sammanfogats. Men, eftersom urvalet är gjort med säker hand och blick, håller ”Aleph” ihop likt ett pussel, där alla bitar passar perfekt ihop.
Gå till toppen