Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Barn konfronterar vuxnas jakt på bekräftelse i ”Måsen”

Malmö dockteater närmar sig livets mening och smärtan i att vilja bli älskad och inte bli det, skriver Ann-Sofi Ljung Svensson.

Linn Blomé och Oskar Stellinger i ”Måsen”.Bild: Rebecka Ryngfors

Måsen

Malmö dockteater

Manus, regi, scenografi: Erik Holmström, Producent, regiassistent, scenografi: Sanne Hellberg, Ljusdesign och körteknik: Olivia Grefve, Kostym och mask: Sandra Haraldsen, Skådespelare: Felicia Bergenudd, Elliot Berner King, Signe Isacsson, Siri Skoog, Marcus Shaw, Fina Lodén, Oskar Stellinger, Julia Thorlacius, Emilia Persson, Lovisa Finné, Linn Blomé, Axel Isacsson.

t o m 10/11.

Det sanningssägande barnet är ett tecken i tiden. När vuxenvärlden om och om igen visar sina tillkortakommanden och avslöjar sina yttersta drivkrafter – pengar, framgång och berömmelse – tittar barnet på oss och tvingar oss att ställa den svåra frågan: vad skapar mening i ett liv?
Det har Erik Holmström på Malmö dockteater tagit fasta på när han låter en vuxenpublik möta sig själv i en uppsättning av Anton Tjechovs ”Måsen” från 1896 helt spelad av barn. Det är en grupp sjätteklassare från Järnåkraskolan i Lund som i Holmströms regi fått möjlighet att tala till vuxna åhörare. De har gjort det förr. För ett knappt år sedan framförde de tillsammans med Månteatern ”Scener ur ett vuxenliv”, där Erik Holmström fritt efter Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap” lät dem visa vuxenvärlden dess rätta ansikte. Det märks att den unga ensemblen vant sig vid både publik och scengolv. De är säkra i röst, rörelse och uttryck.
Signe Isacsson och Emilia Persson i ”Måsen”.Bild: Rebecka Ryngfors
Även ”Måsen”, i en lätt bearbetad version, visar sig vara ett bra val för att gestalta den återkommande tanken om barnet som ögonöppnare. I centrum står tre personer på gränsen till vuxenlivet: Konstantin, oförlöst poet; Nina med skådespelardrömmar; Masja, som redan från början vet att livet inte kommer att bli som hon önskar. Alla älskar någon, men ingen får den kärlek man vill ha. De bidar sin tid i frustration på ett ryskt lantgods, i uppsättningen mycket tjechovskt gestaltad. En trädgård, en blank insjö, en dunge med björkar, några parkbänkar. Måsskri, balalajkor.
Runt omkring de tre unga rör sig den äldre och etablerade generationen: Arkadina, uppburen skådespelare och mor till Konstantin; Trigorin, framgångsrik poet och Arkadinas älskare; Medvedenko, skolläraren som sliter för att få pengarna att räcka; Sorin, livserfaren äldre bror till Arkadina – i uppsättningen förvandlad till syster.
Elliot Berner King och Linn Blomé som Trigorin och Nina.Bild: Rebecka Ryngfors
De äldre är de yngres förebilder. ”Hur känns det att vara berömd?” undrar Nina helt i samklang med vår tid. Hon drivs av ett förtärande begär att få byta plats med både Trigorin och Arkadina. ”Jag vill bli berömd. Det spelar ingen roll om det leder till fattigdom och självhat. Jag vill bli berömd.” Konstantin, som samtidigt både hatar och beundrar den äldre kollegan Trigorin, når framgång, men lyckas trots det inte bli läst, inte ens av sin egen mor.
Masja, som dränkt sitt intetsägande liv med hjälp av en fickplunta, gifter sig motvilligt med skolläraren, och ber Trigorin om en dedikation i hans senaste diktsamling: ”Till Masja, som levt hela sitt liv utan att någon vet varför”.
Alla förvandlas de till den skjutna mås som Konstantin symboliskt slänger framför Ninas fötter. Vingklippta, krossade. De drömmar de förletts att drömma ledde ingenstans. Kvar finns endast den outhärdliga smärtan i att vilja bli älskad och inte bli det.
Skådespekarna Siri Skoog, Signe Isacsson och Julia Thorlacius i ”Måsen”.Bild: Rebecka Ryngfors
Föreställningens stora förtjänst är att den eftersträvade distansen mellan barn, ungdomar och vuxna träder fram med stor tydlighet. Replikerna blir i barnens ännu inte teatralt färgade tonspråk raka och klara. De går rätt in. Lyssnandet intensifieras. Det är ett förfrämligande som lyckas få oss i publiken att förstå hur ihåligt det kan låta när vi själva, som vuxna, trasslar oss fram i livet med vår längtan efter någon form av uppmärksamhet.
Gå till toppen