Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ledare: Feministisk utrikespolitik, visst, men med säkerhet.

Försvarsminister Peter Hultqvist (S) och utrikesminister Margot Wallström (S).Bild: Henrik Montgomery/TT
En skåning, Ann Linde (S) från Helsingborg, pekas ut som Margot Wallströms (S) efterträdare som utrikesminister.
Huruvida det stämmer visar sig om inte förr så när riksmötet öppnar på tisdagen (10/9). Efter att statsminister Stefan Löfven (S) läst upp regeringsförklaringen om vilken politik regeringen tänker föra det kommande året och vad den syftar till, presenteras ministerlistan.
En större eller mindre regeringsombildning väntar.
Wallström meddelade i fredags att hon vill sluta. Löfven måste också hitta en efterträdare till arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S), som försvinner till Bryssel för att bli EU-kommissionär.
Det är två tunga, erfarna ministrar som går och de lämnar var och en efter sig ett tomrum som kan bli svårt att fylla.
När hon tillträdde för fem år sedan, berättade Wallström nyligen i en DN-intervju (6/9), hade hon fyra F som hållpunkter för arbetet:
Fred och säkerhet i vårt närområde. FN i fokus. Folklig förankring. Feministisk utrikespolitik.
FN har alltid legat Sverige och särskilt Socialdemokraterna varmt om hjärtat. Till Wallströms framgångar får räknas att Sverige knep en plats i FN:s säkerhetsråd.
I fråga om den folkliga förankringen är det svårt att bedöma om Wallström varit framgångsrik.
När det gäller det likaledes vaga begreppet feministisk utrikespolitik så lär den bestå. Som politisk markör har konceptet fungerat väl och väckt stort intresse, men det har inte varit enkelt att avgöra vad som i det enskilda fallet skiljer feministisk utrikespolitik från annan utrikespolitik.
Det är möjligen när det gäller det fjärde F:et, fred och säkerhet i Sveriges närområde, som Wallströms avgång kan få konkret betydelse.
Det är ingen hemlighet att det finns en säkerhetspolitisk spricka inom regeringen och Socialdemokraterna som personifierats av Wallström och försvarsminister Peter Hultqvist (S).
Ett tydligt exempel är den långa dragkampen om huruvida Sverige skulle ansluta sig till en ny FN-konvention om kärnvapenförbud. Sverige var drivande när konventionen arbetades fram år 2017. Wallström ville att Sverige skulle ansluta sig till konventionen men fick till slut se sin linje förlora. För Sveriges försvars- och säkerhetspolitik är det nära samarbetet med Nato avgörande. Då håller det inte att skriva under en konvention som riskerade att omöjliggöra fortsatta gemensamma militärövningar med USA och andra Natoländer.
Utöver Nato och USA har den rödgröna regeringen satsat på att utveckla och odla försvarssamarbetet inom Norden och då särskilt med Finland, som inte heller är Natomedlem.
Men Sverige och Finland gör inte minst på grund av olika historiska erfarenheter skilda säkerhetspolitiska bedömningar.
En formulering som säkert kommer att finnas med i Löfvens regeringsförklaring är att "den militära alliansfriheten tjänar vårt land väl. Sverige ska inte söka medlemskap i Nato."
Finland håller däremot dörren öppen för försvarsalliansen. Det ger en handlingsfrihet för framtiden som är viktig, förklarade den finske försvarsministern Pekka Haavisto, Gröna Förbundet, när han frågades ut i Ekots lördagsintervju (7/9).
Sveriges försvarspolitiska samarbete med Finland sträcker sig inte bortom fredstid. Vad som händer i ett skarpt läge är oklart. Enligt den svenska regeringen kommer Sverige "inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-land eller ett nordiskt land". Det är en formulering som i praktiken är till intet förpliktande, i alla fall militärt.
Med tanke på detta är det kanske inte så konstigt att Haavisto och den finska koalitionsregeringen, ledd av Socialdemokraterna, verkar fästa stor vikt vid EU:s försvars- och säkerhetspolitiska samarbete och den så kallade solidaritetsklausulen, artikel 42.7 i EU-fördraget.
Samtidigt är sanningen förstås den att varken samarbetet inom EU, försvarssamarbete med Nato eller inom Norden – hur nära det än är – i dagsläget innebär några som helst garantier för militärt stöd vid en konflikt. Inte för Finland. Inte för Sverige.
För det krävs medlemskap i Nato.
Kanske finns det utrymme för den insikten att växa inom socialdemokratin när det nu stundar vaktombyte på utrikesdepartementet.
Natolåsningen tjänar inte vårt land väl.
Gå till toppen