Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Pernilla Ström: ”Inspektörerna är snart fler än de som faktiskt gör.”

Hästhållning. Inte så enkelt som det ser ut.Bild: Felix Kaestle
Detta är en opinionstext av en fristående kolumnist. Åsikterna är skribentens egna.
För halvannat decennium sedan poppade medieutbildningarna upp som svampar ur jorden. Många undrade vart alla dessa mediamänniskor skulle ta vägen i en tid med krympande redaktioner och fallande annonsintäkter. Idag vet vi. Malmö stad har 200 kommunikatörer. Utbudet skapar sin egen efterfrågan.
Samma sak tycks gälla med inspektörerna. Tillsynsmyndigheterna har blivit allt fler. Och inspektörerna är snart fler än aktörerna, de som faktiskt gör.
I statens hägn finns ett tiotal myndigheter med inspektion i namnet, som Skolinspektionen, Kemikalieinspektionen och Finansinspektionen. Till det kommer andra myndigheter med kravställande uppgifter: Arbetsmiljöverket, Livsmedelsverket. Och vidare har såväl länsstyrelser som kommuner sina egna inspektörer, som åker ut och granskar och mäter, kontrollerar och registrerar. Utbudet skapar sin egen efterfrågan.
Kreativa tjänstemän slår sina huvuden ihop. Checklistor upprättas, åtaganden formuleras, anmälningsplikt införs. Varje enskilt förslag kan säkert motiveras. Men sammantaget ger de upphov till en dokumentationshysteri som lätt blir den enskilde företagaren övermäktig.
Frågan är om det inte är värst på landet. När jag själv kom in i de gröna näringarna häpnade jag över alla restriktioner som omgav något så basalt som jordbruk och djurhållning. Men så klassas detta i Sverige också som miljöfarlig verksamhet.
Det innebär att jag med jämna mellanrum får besök av tillsynspersoner som vill granska allt från gödselhögar och buskfrekvens till dieseltankar och takhöjder. Förutsebarheten är minimal. Vad som var okej igår kan vara otillåtet i morgon.
Jag byggde ett nytt stall enligt konstens regler. Sju år senare var gallren för boxfönstren inte längre godkända. Jag har haft ett fungerande kretslopp för min hästgödsel i 15 år: halm till hästarna från fälten intill, hästgödseln ut på åkrarna som näring.
Den första miljöinspektören var nöjd med ett papper som visade att jag hade en överenskommelse. Den senaste kräver dokumentation som anger volymer, sammansättning, datum och mottagare – och det fem år tillbaka.
Jag kan köra utbrända lysrör från garaget ner till återvinningsstationen. Men har de suttit i stallet krävs tillstånd och dokumentation. Jag kan sprida ogräsättika utanför dörren till huset. Men nåde mig om jag gör samma sak utan föregående anmälan utanför stalldörren tre meter bort.
Som om det inte är nog kan en inspektör underkänna sin kollegas bedömning från året dessförinnan: utrymmet för egna tolkningar är stort, en hektar tas bort med ett pennstreck.
Inspektörerna har långtgående befogenheter, sanktionsavgifter som maktmedel. Och även om det sällan föreligger något problem i sak tycks dokumentationen alltid vara otillräcklig, begäret omättligt.
Själv inser jag att mitt lilla företag skulle behöva avsätta en deltid för att sköta korrespondensen med myndigheterna och journalföringen inför inspektionerna till punkt och pricka.
Man kanske skulle kunna få låna en kommunikatör av Malmö stad?
Gå till toppen