Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Tobias Lindberg: Arbetsgivarnas minne verkar vara kort.

Riksbankschef Stefan Ingves hoppas på högre inflation.Bild: Henrik Montgomery/TT
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Riksbanken får lösa sina egna problem, menar Svenskt Näringsliv. Vice vd:n Mattias Dahl betonar i Ekot (10/9) att inflationsmålet inte är en sak för arbetsmarknadens parter.
"Vi är satta att sköta löneökningstakten i Sverige och Riksbanken är satt att sköta inflationen. Det är två helt olika saker."
Parterna ligger i startgroparna inför den stora avtalsrörelsen nästa år. I det läget störs arbetsgivarna av Riksbankens prognos om att löneökningstakten blir högre framöver. 2,9 procent påökt 2020 och 3,2 procent 2021 kan förväntas, enligt en penningpolitisk rapport.
Det skulle underlätta arbetet med att nå upp till inflationsmålet på 2 procent. Och draghjälp kan behövas. Enligt färska siffror sjönk prisökningstakten i augusti till 1,3 procent och de långsiktiga förväntningarna ligger också under målet.
Men företagen kan inte betala högre löner bara för att inflationsmålet ska nås, påpekar Dahl.
Teknikföretagen gick i fjol ännu längre i sin kritik. I en debattartikel i Svenska Dagbladet kallades Riksbanken för "en besvärlig motståndare till arbetsgivarsidan" till följd av sin förväntan om löneökningar.
Visst hör det till saken att ekonomin inte riktigt fungerar som förr. Sambandet mellan lönenivåerna och inflationen är inte längre lika tydligt. Riksbanksdirektionen har fått förlita sig på negativ ränta för att hålla prisökningstakten uppe på senare år. Ränteläget har försvagat kronan och gjort utländska varor dyrare, varpå Sverige bildligt talat importerat inflation.
En svag valuta är långtifrån enbart av godo och alltfler kritiserar den valda strategin. De anser att det är dags att mjuka upp inflationsmålet och börja se mer på andra parametrar.
Men är det verkligen vad arbetsgivarna vill?
När Riksbanken ägnade mer kraft åt annat under några år i början av decenniet ställde det till problem i lönerörelsen. Prisutvecklingen blev mer svårförutsägbar, varpå parterna inom industrin krävde att inflationsmålet kom i fokus på nytt. Det sades då ge en viktig utgångspunkt i avtalsförhandlingarna och vara ett skäl till att lönebildningen länge fungerat så väl.
Den slutsatsen tycks ha fallit ur arbetsgivarnas minne när de nu höjer tonen mot Riksbanken.
Visst kan prognosen om löneökningarna i någon mån tänkas påverka fackens ingångskrav vid förhandlingarna. Men på det hela taget borde alla inblandade vara tacksamma för hur Riksbanken agerar numera.
På 1970- och 1980-talet var inflationstakten ojämn och tidvis över 10 procent. Det bidrog till skyhöga lönekrav och svårförda förhandlingar.
Mot den bakgrunden framstår det närmast som småsint av Svenskt Näringsliv att gnälla över siffror i en prognos. I stort bidrar Riksbanken trots allt främst till att förenkla förhandlingsarbetet.
Gå till toppen