Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Blodfattigt på Miles ”förlorade” album

Alexander Agrell har hört Miles Davis ”Rubberband” från 1985–1986.

Miles Davis på Olympen i Lund 1987.Bild: Hans Johnsson

Miles Davis

JAZZ. Rubberband.

Det kan vara stentrist att lyssna på 80-talets Miles Davis.
Att säga så är att nafsa i en gloria. Men det är lika sant som att Keith Richards slutade spela gitarr på riktigt för årtionden sedan. Miles behövde bra låtar och heta spelkompisar för att lyfta. Annars gick det lätt på tomgång.
Nu släpps ”Rubberband”, Davis outgivna, ”förlorade” album från 1985–1986. 2018 kom titellåten i olika varianter på en ep.
Inspelningen var ett samarbete med låtskrivarna och producenterna Randy Hall and Zane Giles. Och det har talats om att musiken här skulle vara annorlunda och mer ”street” och ”dirty” än det andra Miles gjorde vid samma tid.
Nonsens. ”Rubberband” är, tack vare gästsångarna på några spår, bitvis ett mer soulbetonat album, annars finns ingen större stilskillnad mot till exempel ”You're under arrest” från 1985. Och när det gäller funkigt och rått blåser bland annat liveplattan ”We want Miles” ”Rubberband” ur cd-spelaren.
Valdes albumtiteln för att man här töjer ut nånting ganska litet ganska långt? Många av spåren är riff-byggda skisser snarare än strukturerade låtar. Och då är det ju extra synd att Miles, med sordinet fastnitat i trumpeten, mest låter oinspirerad. Samma temperament (svalt) går igen i solo efter solo. Musikaliskt åstadkommer han inte mycket mer än upprepningar av sina egna klichéer.
Skivbolagets jazzchef Tommy LiPuma tyckte ”jag hör inte att det händer nåt här” och lade inspelningen på hyllan. Han hade rätt.
Gå till toppen