Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Fotografen Ida Ekelunds stora bildskatt

Tyvärr har Kulturen gjort obegripliga prioriteringar i utställningen om Lundafotografen, skriver Jenny Maria Nilsson.

Ida Ekelund (till höger) med sina medarbetare. Fotot är troligen taget under 1910-talet.Bild: Ida Ekelund

Jag ser dig – fotograf Ida Ekelund

Lindforska huset på Kulturen i Lund. Pågår tills vidare.

Vid 20 års ålder tog fotografen Ida Ekelund ett självporträtt nere i kryptan på Lunds domkyrka; då hade hon börjat som fotografibiträde hos Maria Jonn på ”Fotografisk Atelier Lina Jonn”.
Maria Jonn lät bygga ett hus på Stora Gråbrödersgatan 1908, vinden inreddes som ateljé och bottenvåningen som fotobutik. När Jonn dog 1910 tog Ida Ekelund över ateljén och drev den till omkring 1928. Det är här cirka 8000 av hennes glasplåtar, den tidens teknik, hittades under golvet 2012. En skatt.
Ida Ekelund fick ett långt liv, hon föddes 1884 och gick ur tiden 1982. Fotoskatten är en hälsning från människor i och kring Lund som fyllde staden då: hade familj, var yrkesverksamma, roade sig, älskade, levde och dog.
Självporträttet i kryptan gör mig rörd; här finns konstnärlig ambition inte enbart i estetiskt avseende utan också en vilja att få syn på sig själv, placera sig i tid och rymd och gestalta sig i förhållande till omvärlden. Konstnärlig ambition har varit fåfäng för de flesta, i de flesta tider. Kvinnor som arbetade med bildkonst i början av 1900-talet kom nästan uteslutande från resursrika familjer. Ekelund föddes i en fattig familj i kvarteret Nöden, det fattigaste i Lund, hon blev faderlös vid tre och mamman försörjde dem genom att sy och städa.
Porträtt av två brottande män.Bild: Ekelund / Jonn
År 1928 är det slut på Ekelunds liv som fotograf, depressionen rullar in, ateljén stänger och Ida får livnära sig genom att tjänstgöra i privata familjer till pensionen. Om detta berättar Inger Göransson, Idas systers barnbarn, i en inspelad video och det är fint att få lyssna på någon som kände Ida Ekelund.
Mindre fint är att Kulturen har gjort obegripliga prioriteringar i samband med ”Jag ser dig – fotograf Ida Ekelund”. Utställningen är permanent och återfinns i Lindforska huset men fotografierna görs inte rättvisa. De är nonchalant hanterade och illa visade. Av fyra rum innehåller bara ett fotografier som Ekelund tog som yrkeskvinna. I övrigt ligger fokus på generaliteter, som tiden, tekniken och viss biografi. I det rum fotografierna visas är de hopträngda på väggarna, med ljus som reflekteras i glaset och ibland högt upp där man inte kan se dem. Det som borde vara hjärtat i utställningen har reducerats till stämningsskapande inramning. Samtliga Ekelunds fotografier är digitaliserade och finns i en databas, men de skärmar som bläddrar fram materialet står jämte ett fönster vilket gör dem svåra att se.
Porträtt av mustaschprydd man klädd i kostym och solglasögon med ett dragspel.Bild: Ekelund / Jonn
Underskatta inte en betraktares vilja att möta analoga kopior på vägg. Jag vill komma åt bildernas ansikten, kläder och attityd. Idén med en utställning är att göra ett kommenterat urval. Stoffet är magiskt, myllrande och unikt. I nästan samtliga fall finns beställarnamn; Olsson och Nilsson är förmodligen uppätna av tiden, men beställare som Fröken Margit Schedin, Waernberg och Vranner? Denna information delges inte vid fotografierna och inte heller var i databasen man kan finna den. Även en kategorisering av fotografierna vore välkommen, flera porträtt är av folk i uniform eller yrkeskläder. Från var? Var de typiska? Jag vill höra de porträtterade ”berätta”.
Kvinna i Frälsningsarméns uniform och flickor.Bild: Ekelund / Jonn
Ibland överdriver vi äldre fotografiers betydelse. Gammalt räcker inte, det måste vara bra och originellt, och en viss procent av Ekdals bilder är det. Hon kanaliserade sin konstnärlighet in i yrket, inte bara känslan för komposition, ljus och teknik utan i rätt många bilder avslöjas något. Fotografens respekt visar de avbildades sårbarhet, med samma andäktighet som självporträttet i kryptan har.
Gå till toppen