Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Oscar Westerholm: Ett tidstypiskt otidsenligt sorgearbete

Ungdomarna lyssnar på kassettband, vinylskivor, läser romaner som skrevs när deras föräldrar var små, tittar på filmer och serier som inte hör deras generation till men som de av någon anledning har lättare att relatera till än sin egen samtid, skriver Oscar Westerholm om den nya säsongen av ”Tretton skäl varför”.

Dylan Minnette i tredje säsongen av Netflix ”Tretton skäl varför”.Bild: David Moir/Netflix
Den första säsongen av ”Tretton skäl varför” krossade mitt hjärta. Inte sedan Roy Anderssons ”En kärlekshistoria” har en romans mellan två ungdomar skildrats lika bitterljuvt och svart, och det har vi inte minst de två huvudrollsinnehavarna Katherine Langford och Dylan Minnette att tacka för. Deras porträtt av den djupt deprimerade Hannah och den förtvivlat sanningssökande Clay håller toppklass.
Gregg Araki (”Mysterious skin”, 2004) ligger visserligen bara bakom fyra avsnitt, men hans själ hovrar ändå envist över seriens mörkt skruvade stämningar, draperar den redan nattsvarta berättelsen i ett slags nostalgiskt töcken, framkallat av ett på samma gång egendomligt tidstypiskt som anakronistiskt soundtrack.
Många av låtarna som klänger sig fast i serien särskilt envist, och återkommer gång på gång som känslomässiga markörer, hade sina glansdagar för trettio, ibland fyrtio år sedan. Joy Division, New Order, The Cure, Echo & the Bunnymen och R.E.M. hjälper den att slå in på en ibland tidstypiskt otidsenlig riktning: den sorg som ungdomarna plågas av, gestaltas genom en besatthet vid konstnärliga och mediala uttryck ur det förflutna. De lyssnar på kassettband, vinylskivor, läser romaner som skrevs när deras föräldrar var små, tittar på filmer och serier som inte hör deras generation till men som de av någon anledning har lättare att relatera till än sin egen samtid. De ältar handlingar i det förflutna, plågas av tankar om hur och vad de skulle kunna gjort annorlunda när den nu döda Hannah fortfarande var i livet. Det förflutna får något idealiserat över sig: ett slags skimrande filter, som förstör alla deras ansatser till att göra sig ett liv här och nu.
Araki är en mästare på att framkalla känslan av att något har gått förlorat längs tidens mörka rygg. I ”Mysterious skin” och ”Kaboom” gör han mörkt romantiserade porträtt av 90-talet och en rad färgstarka, gravt drogrusiga teckningar av skruvat kåta personligheter ur Gen X. Efter sina sporadiska regiuppdrag för ”Tretton skäl varför” har Araki nu gått vidare och gjort en egen tv-serie, den fantastiskt bisarra ”Now apocalypse”, om kärlek, sex och utomjordingar i ett glammigt postmodernistiskt Los Angeles. En inte lika realistisk bild av ung kärlek, men en något mer ironisk pendang till ”Tretton skäl varför” och en underskattad juvel i dagens flod av tv-serier.
Gå till toppen