Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Skåningar förenas av det svarta guldet

Konstnären Hanna Ljungh tar sig an ett så hett ämne som provborrning efter vanadin – fast med små gester.

Nedstigandets anatomi

Hanna Ljungh, Galleri Arnstedt, Östra Karup, t o m 22/9.

Del av installationen "Curiosity cabinet (vanadium): You, me, rock, mountain-commodities of the quantified universe". På podier har Hanna Ljungh prydligt mätt upp exakt den mängd vanadin som ryms inuti invånarna i det tiotal småorter, från Hörby till Hammenhög, där ett internationellt gruvbolag nu vill provborra.Bild: Galleri Arnstedt
Det är några rejäla klumpar kol som Hanna Ljungh fått tag i. Inte för att det utgör någon bristvara. Trots alla klimatrapporter bryts och bränns det som aldrig förr. Nu ligger tio kilo av industrins svarta guld i hennes glaslåda, likt troféer eller museiföremål. Kuriosakabinett, kallar hon det, med en blinkning till renässansens Wunderkammer där allsköns märkvärdiga ting ställdes ut.
Jag förstår hur hon tänker. För är det inte lite märkligt att kolet också finns i våra egna kroppar, liksom inuti växter och djur? Kolatomerna förenar alltsammans, himmel, jord och underjord. Och det är framför allt nedåt människan sprängt sig, i jakten på metaller, mineraler och makt.
Tio kilo kol ligger i Hanna Ljunghs glasmonter.Bild: Galleri Arnstedt
"Nedstigandets anatomi" kallar Ljungh sin utställning på Galleri Arnstedt. Därmed rör hon sig i motsatt riktning än då hon senast gästade Östra Karup. Den gången hade hon bestigit Sveriges högsta berg för att följa mätningen av Kebnekaises smältande glaciärtopp. Även då tog hon vetenskapens språk och metoder till hjälp för att spåra den nya geologiska tidsålder som människan format, antropocen.
Hanna Ljungh ställer ut på Galleri Arnstedt.Bild: Galleri Arnstedt
Det är i det sammanhanget hennes fotografiska svit "Vivisections" ska ses. Om geologer och arkeologer förstår det förflutna genom att studera hur dess rester lagrats i jordens skikt, bygger Ljungh sina egna tvärsnitt av material som isolering och betong. Dessa genomskärningar framstår på en gång trashiga och vackra. Istället för naturliga pigment som umbra och ockra är färgskalan bjärt pastellig, där trädens rotsystem ersatts av snårig koppartråd.
Det kunde ha varit en deprimerande syn, likt slarviga lämningar från en byggarbetsplats. Men hon komponerar dem säkert och skickligt, som vore de abstrakt måleri. Bland hennes generationskamrater, födda under tidigt 1970-tal, har Anna Ling på liknande vis intresserat sig för vad jordens sediment berättar, från fossiler till mikroplastens skräpande frigolit.
Del av den fotografiska sviten "Vivisections".Bild: Galleri Arnstedt
Det ekologiska perspektivet finns där, men Ljungh sparar på de stora gesterna. Inte ens när hon ger sig i kast med ett så aktuellt och omstritt ämne som provborrandet efter metallen vanadin i Skåne hettar det till. Denna mörkt skimrande metall – så användbar inom batteriproduktion – finns även den i människokroppen.
På podier har hon prydligt mätt upp exakt den mängd som ryms inuti invånarna i det tiotal småorter, från Hörby till Hammenhög, där ett internationellt gruvbolag nu vill provborra. Från dessa flisor av kristalliserad vanadin förgrenar sig metalltrådar till ett slingrande nätverk genom rummet. Raffinerat visar Hanna Ljungh hur allt hänger samman, människor, platser och metall. Även vi är oupplösligt förenade med materian, som vi ömsom varsamt, hänsynslöst och fåfängt strävar efter att behärska.
Hennes tilltal är kanske lågmält, men det är en stark och genomarbetad presentation.
Fotnot: Missa inte den fina samlingsutställningen som pågår parallellt med bland andra Emm Berring, Samaneh Reyhani och John Alberts.
Gå till toppen