Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Henrik Bredberg: Tempo, Eneroth. Häng med elsparkcyklarna.

Full fart på elsparkcykel. Politiken hinner inte med.Bild: Geir Olsen
Sent omsider gjorde jag debut häromdagen. För första gången ställde jag mig på en elsparkcykel och susade iväg. Susade och susade förresten, får erkänna att det inte gick i många knop. Vingligt värre var det runt Stortorget i Malmö – och jag vågade mig aldrig ut på Lilla Torgs bumpiga gat- och kullersten.
Men roligt var det. Och det är inte svårt att begripa att detta hyfsat nya färdsätt borde kunna vara ett miljövänligt stadskomplement till cykel och buss.
Frågan är vad elsparkcykeln är för konstigt väsen.
Enligt lag om vägtrafikdefinitioner (2001:559) räknas sparkcykeln som just en cykel, om maxhastigheten är högst 20 km/h och elmotorns effekt inte överstiger 250 watt. I andra fall kan den ses som ett motordrivet fordon. Eller, om elsparkcykeln framförs i gångfart (6-7 km/h), då den räknas som gående.
Nu framförs krav på nya definitioner. Somliga vill klassa elsparkcykeln som moped, kanske för att få bort den från trottoarer och cykelbanor.
På tisdagskvällen publicerade Dagens Samhälle en debattartikel där Stockholms oppositionsborgarråd Jan Valeskog (S) anklagade det ansvariga trafikborgarrådet Daniel Helldén (MP) för att göra ingenting mot sparkcykeleländet – han borde se till att huvudstaden är ”en tillgänglig och framkomlig stad för alla”.
På onsdagen krävde Helldén i sin tur på DN Debatt att lagarna ändras så att kommuner kan utfärda specifika regleringar av elsparkcyklarna. Till exempel parkeringsförbud på vissa platser och krav på tillstånd för de kommersiella aktörerna.
Vem är egentligen ansvarig för virrvarret med sparkfordonen? Få tycks veta.
Riksdagen, som stiftar lagarna i landet? Regeringen? Myndigheten Transportstyrelsen? Den enskilda kommunen eller SKL, Sveriges Kommuner och Landsting? Polisen?
Och vad kan företagen kräva av utövarna?
Ett bolags egna regler lyder så här: föraren måste vara minst 18 år och ha hjälm, hen får inte vara påverkad av alkohol eller andra droger, inte åka fler än en person per cykel och inte köra på trottoarer.
Inte många sekunder behövs på stan för att upptäcka att många högaktningsfullt struntar i dessa ”regler”, som svårligen kan tvingas på någon.
Det är inte konstigt om allmänheten håller på att tröttna på röran av vårdslöst parkerade – eller slängda – elsparkcyklar. De skräpar ner och utgör en fara för synskadade och andra. Olyckorna ökar, som om inte dödsolyckan i centrala Helsingborg i maj var nog. Och det kan bli värre innan det blir bättre med tanke på alla unga, hjälmlösa personer som fräser fram i trafiken.
Det är sant att olika lösningar föreslås eller redan prövas. I Helsingborg, Malmö och andra städer:
Sänkt fart i vissa zoner. Bortforsling av felparkerade fordon. Ökad övervakning. Avgifter för sparkcykelbolagen.
Han har länge varit på efterkälken, infrastrukturminister Tomas Eneroth (S). På onsdagen efterlyste han äntligen en reglering, oklart på vilket sätt. Han borde kunna agera skarpare, åtminstone markera debattlusta och intresse, inte bara passivt invänta att Transportstyrelsen i höst ska ha granskat klart regelverket kring elsparkcyklar.
Det går långsamt för Eneroth. Han är inte heller någon som direkt susar fram.
Gå till toppen