Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Heidi Avellan: USA kan behöva girl power.

Hillary Clinton klarade det inte. Frågan är om mogen girl power denna gång kan vinna nycklarna till Vita huset. Röka ut sexismen. Och annat.

Bernie Sanders, Joe Biden, Elisabeth Warren och Kamala Harris.Bild: Eric Gay
I veckan sparkade Donald Trump sin nationella säkerhetsrådgivare John Bolton. På Twitter, hur annars, med motiveringen att presidenten inte höll med om rådgivarens råd. Äntligen har alltså också Trump upptäckt att Bolton är en stridshök. Fast mindre än en kvart senare twittrade Bolton att det i själva verket var han själv som valt att avgå.
Spelar det någon roll? De två hade ju uppenbart varit oense om hållningen till Nordkorea, Mellanöstern, Ryssland – och droppen var att Trump stod redo att bjuda in de afghanska talibanerna till presidentens officiella fritidsresidens Camp David för fredssamtal. Bolton gjorde tummen ner. Och inte bara han.
Ja, hur beskrivningen speglar verkligheten spelar en roll. Inte så mycket för att Bolton är den tredje som fått lämna det här uppdraget – Trumps katapult går varm – som för att det där med hur saker egentligen förhåller sig är så svår materia i Vita huset.
Presidenten fortsätter hantera sanningen ovarsamt, Washington Post som håller räkningen är uppe i över 12 000 falska eller vilseledande påståenden. Och även om omvärlden börjar vänja sig så är det inte acceptabelt. Världens mäktigaste kan inte hålla sig med en alldeles egen måttstock.
Supportrarna framhåller att Trump är toppen eftersom den amerikanska ekonomin går bra, och att kritikerna därför har fel. Men det handlar inte om ekonomin, för att travestera den tidigare presidenten Bill Clinton: It’s not the economy, stupid. Det handar om allt det andra. Lögnerna. Bristen på moral. Sexismen. Oförutsägbarheten. Hoten mot frihandeln. Utfallen mot medierna. Osäkerheten när den fria världens ledare gullar med despoter och skäller på sina allierade.
Förra veckans ögonbrynshöjare var Trumps kamp för att hans missriktade varning till befolkningen i Alabama om orkanen Dorians framfart var rätt – ändå – trots att meteorologerna visade att orkanen inte skulle ta just den banan. Att en president ger sig tid att styvnackat ta strid för detta och tysta myndigheter är häpnadsväckande. USA är ju inte Nordkorea.
Svåröverträffad är ändå Grönlandsincidenten: att inför ett statsbesök till en lojal allierad tweeta ett köpebud på en stor del av värdlandet, sedan ställa in besöket med kort varsel när Danmarks statsminister Mette Frederiksen gör klart att ön inte är till salu – ”en absurd idé” – och därefter kalla henne nasty, otäck. För att ett par dagar senare försäkra att hon är en ”underbar kvinna”.
Det illustrerar det impulsiva, inkorrekta, lynniga. Allt det där som internationella relationer inte mår bra av.
I november 2020 väljer USA president och dessvärre talar en del för omval. Omvärlden har ju ingen talan när den fria världens ledare utses.
Att Demokraterna gått ut med historiens bredaste startfält är ett styrkebevis, men kan i praktiken bli en svaghet om goda kandidater slår ut varandra.
Fältet smalnade av när partiet valde ut de tio deltagarna till den tredje tv-sända utfrågningen. I opinionsstödsordning: Joe Biden, tidigare vicepresident och senator, senator Bernie Sanders, senator Elizabeth Warren, senator Kamala Harris, borgmästare Pete Buttigieg, affärsmannen Andrew Yang, senator Cory Booker, tidigare kongressledamot Beto O'Rourke, tidigare bostadsminister Julián Castro och senator Amy Klobuchar.
Den tre timmar långa debatten natten till fredag svensk tid stuvar knappast om här märkbart.
Topptrion består alltså av Elisabeth Warren – matte till golden retrievern Bailey; Joe Biden – husse till schäferduon Major och Champ – och hundlöse Bernie Sanders. Flåsar trion i nacken gör hundlösa Kamala Harris och Pete Buttigieg, husse till trubbnosiga Buddy och jakthundiga Truman – @firstdogsSB på Twitter.
Hundtricket är gammalt i USA. Trump är den förste amerikanske presidenten på mer än hundra år som inte har husdjur i Vita huset. De många kandidater som nu presenterar sina fyrbenta vänner i sociala medier ser alltså ett sätt att sticka ut. I ett land där två av tre hushåll har hund.
Vem har vad som krävs för att bräda Trump i slutduellen? Gäller det att närma sig statsmannastilen – eller distansera sig? Trion väljer tre linjer:
Allt som gjort Amerika till Amerika står på spel, sade Joe Biden då han lanserade sin kandidatur. Stiligt. Han leder också i opinionsmätningarna, fast har svårt med sanningen eller minnet. Varken när, var eller hur stämmer alltid. Han blandar ihop Theresa May med Angela Merkel, i New Hampshire prisade han Vermont och morden på Robert Kennedy och Martin Luther King ska ha hamnat ett decennium fel. Så var det klavertrampet med att ”fattiga barn är lika smarta som vita barn”. Inte bara en blundermaskin, för att låna av Washington Posts kolumnist Dana Milbank (27/8), utan "tabbarnas Lamborghini".
Bernie Sanders är fortsatt arg. Vänsterarg.
Elisabeth Warrens superkraft är att hon är Trumps raka motsats. Akademiskt resonerande, som om hon verkligen vill att publiken förstår vad hennes ”I have a plan för that” innebär i varje givet läge. Närmast socialdemokrat, med mormorsförnuft – mogen girl power.
Sverige fick i veckan tre nya ministrar, alla kvinnor. En gubbabastion föll när Ursula von der Leyen presenterade en EU-kommission i könsbalans. Frågan är om kvinnokraft till slut också kan bita på sexisten i Vita huset.
Gå till toppen