Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Eskil Fagerström: Det är lätt att bli hemmablind inför Lunds fantastiska framtidstro

De små nyheterna berättar om en plats som sjuder av framtidsplaner. Men det är lätt att glömma bort hur viktigt det är: att människor tror på Lund.

Byggnadsnämndens handlingar dök punktligt upp, en vecka innan sammanträdet. Genom nämnden passerar alla större – och många mindre – byggärenden i Lund. Flera gånger.
På listan fanns tre ganska ordinära ärenden, åtminstone sedda var för sig. Det första gällde planerna för runt 250 nya lägenheter i Dalby, som nu kommit så långt att de skulle ut på samråd. De andra och tredje var snarlika: 320 nya bostäder i Stångby och uppemot 400 nya bostäder i Veberöd. Totalt alltså nästan 1 000 nya bostäder!
Andra nyheter som flimrat förbi de senaste veckorna handlar om en snar invigning av spårvägen, om en miljardinvestering i ett nytt gymnasium, om flera nya stora kontorshus på Ideon och om ett p-hus med 600 platser invid Medicon Village.
Kort sagt, tunga bevis för något jag förstås känner till men inte alltid förstår att uppskatta: den här stan växer så det knakar. Många människor bestämmer sig för att Lund är den plats där de vill leva, låta sina barn växa upp och där det finns arbeten de vill ha.
För att fatta hur stort det är kräver det kanske att man rör på sig. Till exempel till Hässleholm, Skurup eller Tomelilla, som alla är kommuner med en minskande och därmed åldrande befolkning. För att inte tala om trakter som Dalsland eller Bergslagen. I Lund, däremot är antalet nyfödda barn per år långt större än antalet avlidna gamlingar. Eller för den delen utomlands.
Jag tänkte nämligen en hel del på det här i somras, när jag som vanligt cyklade runt på landsbygden söder om Perugia i Italien. Det är alls inte någon särskilt utsatt del av landet – Sicilien och Kalabrien är långt fattigare – men ändå: de oändligt vackra och pittoreska byarna är fyllda av tomma butikslokaler, usla vägar, övergivna industrier och flagnande färg.
För inte så länge sedan slog Italien ett dystert rekord i lågt barnafödande. Under 2018 föddes 428 000 barn i landet, ungefär hälften av antalet under rekordåren på 1960-talet och det lägsta antalet sedan landets enande 1861. Problematiken ser likadan ut i stora del av Sydeuropa; födelsetalen i Grekland, Portugal och Spanien är skrämmande låga.
Förklaringarna är förstås många och komplexa. En usel ekonomisk tillväxt som gör det oerhört svårt för unga att bli ekonomiskt självständiga är en. Ett patriarkalt samhälle som innebär att barnafödande i princip är liktydigt med att ge upp sin karriär och bli hemmafru en annan.
Visst ska vi slå vakt om det gamla i Lund, om gamla hus och om god åkermark. Visst kan man irriteras över i byggröran i centrum (och snart alltså även i Stångby, Veberöd och Dalby). Visst ska vi peka ut problem i byggplaner och framtidsvisioner. Och emellanåt känns det som förändringarna går för fort, som om staden ömsar skinn i realtid, inför ens ögon.
Ändå tycker jag man ibland bör stanna upp och påminna sig om vad alla byggnadsställningar, grävskopor och avstängda gator egentligen betyder: att Lund är en stad som folk tror på och att det är en välsignelse att få leva på en plats som har framtiden framför sig, inte bakom.
Gå till toppen