Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

En uppsättning som måste lovordas

Ann-Sofi Ljung Svensson ser Orlando på Hipp.

Göran Dyrssen som Drottning Elizabeth I och Cecilia Lindqvist som Orlando.Bild: Emmalisa Pauly

Orlando

Av Virginia Woolf, i bearbetning av Sarah Ruhl. Översättning: Sara Stridsberg. Regi: Sara Cronberg. Scenografi: Franciska Zahle. Kostym: Helle Damgård. Musik: Jenny Wilson. Koreografi: Melker Sörensen. I rollerna: Kerstin Andersson, Stefan Clarin, Göran Dyrssen, Malin Karlsson, Cecilia Lindqvist, Linn Mildehav, Jenny Wilson, Erik Svedberg-Zelman. Spelas på Hipp, Malmö stadsteater, t o m 19.10.

I den avslutande scenen i Malmö stadsteaters uppsättning av Virginia Woolfs ”Orlando. En biografi” återvänder Orlando efter en fem hundra år lång odyssé genom tid och rum till sitt tomma hus. Hon ropar på sig själv. Gång på gång. Men får inget svar. Vem är hon? Vem är han? Hon tvivlar. Han tvekar. Finns det överhuvudtaget något sådant som ett jag?
Det är Sara Cronberg som med van och säker hand tagit sig an regin av Virginia Woolfs mest humoristiska roman, utgiven 1928. För dramatiseringen står den amerikanska dramatikern Sarah Ruhl, som förvandlat den modernistiska romanen till episk teater, nu översatt till svenska av Sara Stridsberg. Ruhls arbete är mästerligt utfört, men har krävt vissa eftergifter. Det kan vara svårt att i en scenversion fånga komplexiteten i romanen. Woolfs text handlar om könsroller, om konventionalitet och normer, men också om tidens och människans förvandlingar, om litteraturens väsen och skrivandets villkor. En scenversion blir tunnare, men också tydligare.
Jenny Wilson.Bild: Emmalisa Pauly
Cronberg har tillsammans med scenograf, kostymör och den samstämda skådespelarensemblen, lyckats fånga både den naivt återberättande, komiska ton och den yra och karnevaleska anda som bär upp hela romanen. Scenen glittrar i guld. De vita och svarta kostymerna kommer och går. Det blir rappt, roligt och revyartat. Samtidigt bryts det raljanta i framställningen av Jenny Wilsons specialskrivna musik, som med syntar och Wilsons lika spröda som gälla röst bryter in med ett vemod och en desperation som får scenerna att växa.
Man måste lovorda denna uppsättning!
Vi får följa den unge drömmaren Orlando – utmärkt gestaltad av Cecilia Lindqvist – från 1500-talets brittiska hov till 1920-talets moderna Londongator. Han adlas av drottning Elisabeth; faller handlöst för den ryska prinsessan Sasha och får uppleva både kärlek och svek. Han skriver lite på sin dikt ”Eken”; blir under 1600-talet ambassadör i Konstantinopel med plymhatt och lång cape. Vaknar efter en apokalyptisk fest upp som kvinna i det begynnande 1700-talet – i styvkjol och hårt snörd av konventioner – och inser att han är en annan när ”volangerna veckar sig kring benen” på henne. Skriver lite mer på sin dikt; förlorar sitt gods ”för att hon är död” – som man – och ”för att hon är kvinna”, och träder in i 1800- talets som ofrivilligt kysk och medveten om att hennes enda längtan borde vara: ”Livet. En make!”. Möter så äventyraren Shelmerdine – ”Är du säker på att du inte är en kvinna?” – som träder en vigselring på hennes finger, för att genast ge sig iväg på det stormande havet. 1900- talet kommer som en chock: ”Allt samlat i ett nu”.
Cecilia Lindqvist som Orlando.Bild: Emmalisa Pauly
Uppsättningen är – precis som romanen – en frisk och frigörande lek med könets konventioner. När Orlando, som man och som kvinna, viftar med sina förföriskt, ”välsvarvade” vader faller alla, kvinna som man. Han tvingas motvilligt följa konventionerna för det kön hon tillfälligtvis besitter, men bryter dem lika ofta. Och efter att hon förtvivlat hört sitt eget namn eka i det tomma huset, vet hon att ingen kan svara eftersom alla kan svara: pojken, älskaren, kvinnan, poeten. Hon härbärgerar alla inom sig.
När Orlando slutligen, avklädd, i de vita oskuldsfulla underkläderna, slänger sig ned under den gamla ek som varit föremål för fem hundra år av både hans och hennes diktning, är det sanningen om sig själv som människa hon slutligen finner. Hon vill bara vara en sak: ”Eken. En dikt”. Hon skriver och skriver och skriver. Vad är jaget, bortom alla roller och konventioner? Det är som en gammal ek, fast förankrad i tid och rum. Trots alla förvandlingar förblir jaget detsamma.
Gå till toppen