Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Sånger från en svartvit tid

30-talets populära vokaljazzgrupp Wiggers uppträdde i blackface, sjöng med Taube och Zarah Leander och kuskade runt i folkparkerna, samtidigt som sångarna ingick i Kungliga operans kör.

Wiggers samlade runt pianot 1930. Från vänster Sune Waldimir, Calle Winther, Gösta Bergström, Folke Rydberg och Ivar Hallbäck.Bild: Privat
Nästan varenda svensk hörde gruppen sjunga, år efter år, varje jul. Men den är ändå rätt bortglömd. Man skulle kunna säga att räven glidit ur näven.
Jazzvokalgruppen Wiggers, som brukar kallas Sveriges första, debuterade i Stockholm för 90 år sedan.
Namnet knåpades ihop av bokstäver i medlemmarnas namn. Ivar Hallbäck, som kläckte det, och de andra kände inte till vad uttrycket ”wigger" (då nytt, nu etablerat) betydde och idag signalerar: en skär-hyad person som imiterar afrikan-amerikaners kultur och stil.
Märkligt nog skulle gruppnamnet ändå passa extra bra. De fem stockholmarna mixade ju schlagers med jazzmusik och fick beröm i pressen för hur fint de framförde ”negermusiken”. Och gruppen tog sig faktiskt också för att framträda i blackface, på Operan i Stockholm i operan ”Maschinist Hopkins” 1931.
Att sminka sig svart och uppträda som man trodde att afrikan-amerikaner gjorde var okontroversiellt och populärt då. Och för Wiggers var svartsminkningen en parentes. Men blackface är samtidigt den tydligaste symbolen för hur annorlunda tiderna var, även när det gällde sådant som musiksmak, sångtexter, konsertmiljöer och kultur i stort.
Wiggers i blackface i Max Brands opera ”Maschinist Hopkins” 1931. Så såg gruppen även ut i föreställningen ”Guds gröna ängar” på Dramaten där de fyra sjöng negro spirituals 1932. Ras-stereotyper var populära på 30-talet.Bild: Privat
Just tidsandan är det verkligen som slår emot i den nya kombinerade boken och sex cd-boxen på etiketten Vax Records. Wiggers 90-årsjubileum firas med detta maffiga, detaljspäckade projekt, rott i land av Enar Merkel Rydberg, son till Wiggers källardjupa bas Folke Rydberg, och Lasse Zackrisson som driver Vax.
Folke Rydberg, ”förste Wiggersarkivarie”, lämnade efter sig kartonger med affischer, programblad, krognotor, tidningsurklipp och foton. Han skrev dessutom dagbok. Därför är också boken en sällsynt brokig fest för ögat. Sällan ser man musikhistoria fångad med hjälp av så många autentiska små dokument.
Sidorna kan kännas snudd på plottriga. Men det är bara kul, eftersom boken blivit såpass underhållande och ger en så färgstark och rik bild av tidens tecken och sätt att tänka och den livaktiga musik- och konsertkulturen i Sverige. Enar Merkel Rydberg, som avled i våras efter att ha fört projektet till fullbordan, håller ihop myllret i boken med en lika detaljrik Wiggershistorik, skriven i samma glada och frejdiga ton som den i gruppens musik.
Wiggers slog igenom direkt och fick till exempel engagemang i nöjeskungen Ernst Rolfs sommarrevy redan debutåret 1929. Men varför nappade publik och kritiker så kvickt?
Gruppens musik upplevdes som fräsch och Sune Waldimirs arrangemang var fulla av effekter och överraskningar. Bakom sig hade de fem ibland enbart hans piano, men ofta hela orkestrar.
De nya och spännande fenomenen radio och grammofonskivor gav sånggruppen en rejäl skjuts framåt. Och det fanns gott om spelställen, allt från restauranger till de stora välbesökta folkparkerna. Humor, alltid trevligt, var en viktig del av kvintettens arsenal.
Hade Wiggers enbart serverat jazzlåtar på engelska skulle berömmelsen knappast blivit lika stor. Men gänget sjöng nästan enbart på svenska och grunden i repertoaren var inhemska och amerikanska schlagers som fick jazzanstrykning. Wiggers sjöng även in operettpärlor med Zarah Leander.
De fyra sångarna, som var kollegor i Kungliga operans kör, hade alltså slagit sig ihop med pianisten Sune Waldimir. Förebilden var den nytänkande amerikanska sånggruppen The Revelers, som tagit den ganska stela barbershoptraditionen och lagt till jazzkänsla och ett piano. Men om Wiggers kändes exotiskt jazzigt för 20- och 30-talslyssnarna, så klingar gruppen idag så att säga betydligt mera Jules Sylvain än Louis Armstrong.
Rösterna är naturligtvis säkra, den samlade klangen fin och de fyra stiligt samsjungna. Sångtitlarna talar för sig själva — ”Tre trallande sjömän”, ”Det var Bohus bataljon”, ”Hör du ukulelen”, ”Vad det är trall att åka tralla”, ”Ja, må du leva-potpurri”. Hejigt, rappt och glatt nästan hela vägen.
Det är trivsamt att lyssna, särskilt som inspelningarna säger så mycket om den tidens anda. Men jag vågar gissa att de flesta idag nöjer sig med mindre portioner i taget.
När varje år hörde då svenska folket den här gruppen sjunga? Jo, på självaste julafton, efter det heliga klockslaget tre. Wiggers anlitades 1938 för att leverera dvärgarnas sångröster när den nya Disneyfilmen ”Snövit” skulle dubbas till svenska. Och dvärgsången från”Snövit” är ju med och förgyller Julkalleankan (som sänds sedan 1960), även om en senare inspelning efter hand ersatt Wiggers version.
”Ho hum, vår sång är dum”. Tja, det får stå för er själva. Men den var med och la grunden till en stark svensk jultradition.
Fakta

Wiggers

”Wiggers - de första svenska jazzsångarna” är en nyutgiven bok och cd-box, med sex skivor där kvartettens samtliga inspelningar samlats. Detta är första utgåvan i serien ”Svenska historiska inspelningar”.

Utöver Wiggers medverkar bland andra Zarah Leander, Evert Taube och Artur Rolén.

Gå till toppen