Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ledare: Netanyahus sista strid men ingen fred i sikte.

Valaffischer i Tel Aviv. Till vänster Likudledaren och premiärministern Benjamin Netanyahu, på tavlan till höger Blåvitts toppkandidater Moshe Yaalon, Benny Gantz, Yair Lapid och Gabi Ashkenazi.Bild: Oded Balilty
Om politiken i Sverige i dessa dagar framstår som polariserad och grälsjuk så är den ändå en solig söndagspromenad i parken jämfört med Israel, där kampen om regeringsmakten aldrig varit något för hjärtsvaga eller konflikthämmade.
I morgon går landet till val för andra gången på mindre än ett halvår. Kommer Benjamin Netanyahu, premiärminister sedan maj 2009, att säkra ytterligare en mandatperiod?
Det ordinarie valet i april slutade med en knapp seger för Netanyahu. Men en månad senare sprack hans tilltänkta högernationalistiska block på grund av motsättningar mellan ultraortodoxa religiösa partier och den tidigare Netanyahuallierade Avigdor Liebermans sekulära parti Yisrael Beiteinu, Vårt hem Israel. Istället för att ge oppositionen en möjlighet att bilda regering tvingade Netanyahu fram ett nyval.
Utgången är enligt opinionsmätningarna oviss också denna gång. Kanske var det därför till viss del ett utslag av desperation när Netanyahu i tisdags lovade att hans regering, vid en valseger, kommer att annektera Jordandalen, som utgör ungefär en tredjedel av Västbanken.
Netanyahu har kommit med liknande löften tidigare under sina dryga tio år vid makten, men aldrig gjort verklighet av dem. Och många, såväl förespråkare som motståndare till en annektering, tror inte han menar allvar den här gången heller.
Utspelet liknar mest ett cyniskt försök av en politiker som ser sig stå vid slutet av sin politiska bana att klamra sig fast vid makten ytterligare några år. Netanyahu är en politisk överlevare, har suttit längre på premiärministerposten än någon av sina företrädare, men ingen regerar för evigt.
Ett hotande valnederlag är inte det enda problem Netanyahu står inför. Han har också åtal för korruption, bedrägeri och trolöshet mot huvudman hängande över sig. Två veckor efter valet ska Netanyahu infinna sig för domstolsförhör. Därefter kommer riksåklagaren att fatta beslut om huruvida han ska väcka åtal.
Netanyahu har sagt att han tänker sitta kvar som premiärminister om han vinner valet, även om åtal väcks. Det är alls inte säkert att hans parti Likud finner sig i det.
Netanyahus löfte – eller hot – att annektera stora delar av det som är tänkt att bli en framtida palestinsk stat fördömdes av grannländer, av FN och av EU. Naturligtvis. Det finns inget stöd i folkrätten för en sådan åtgärd.
En annektering skulle med all sannolikhet också innebära slutet för fredsprocessen, sådan den nu är, och det tynande hoppet om en tvåstatslösning.
Skulle Netanyahus och Likuds huvudmotståndare Kahol Lavan, Blåvitt, ett parti lett av tidigare överbefälhavaren Benny Gantz, vinna ökar chansen för förnyad dialog med palestinierna. Om det också ökar sannolikheten för framgångsrika samtal är en helt annan fråga.
Palestinierna är till synes oförmögna att enas. Och utan palestinsk enighet är det svårt att se hur några meningsfulla förhandlingar om fred ska kunna komma till stånd.
I Gaza härskar terroristorganisationen Hamas, vars uttalade långsiktiga mål är att staten Israel ska utplånas. Och på Västbanken inget nytt. Där styr, på Israels nåder, den palestinska myndigheten, korrupt och handlingsförlamad. Valet i Israel kan, oavsett utgång, inte förändra denna verklighet.
Gå till toppen