Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Beate Grimsrud skriver inte om cancer, hon skriver om kärlek

Med ”Jag föreslår att vi vaknar” har Beate Grimsrud skrivit sin starkaste roman hittills. Eva Ström är med om en oförglömlig läsupplevelse.

Beate Grimsrud.Bild: Anna Tärnhuvud

Beate Grimsrud

Jag föreslår att vi vaknar. Albert Bonniers förlag.

I Beate Grimsruds nya roman ”Jag föreslår att vi vaknar” möter vi Vilde Berg, en snart 50-årig författare och dramatiker som är född bland Norges Dovrefjäll och som flyttat till Sverige där hon lever ett rikt, intensivt och kreativt liv omgiven av vänner. Hon befinner sig mitt i det härliga livet när hon hamnar i en mardröm det inte går att vakna upp från. Vilde drabbas av bröstcancer.
Sjukdomsbeskedet förändrar allt. Grimsrud beskriver hur tillvaron rämnar så starkt att jag nästan inte vågar vända sidorna. Hur ska hon delge detta till de närmaste? Modern i Norge, som är gammal men frisk, säger att hon inte vill ha ett sjukt barn, och vänner och bekanta överfaller henne med sina cancerhistorier. Själv vill Vilde helst ha ett stort suddgummi och sudda ut människors kommentarer hur välmenande eller tröstande de än är ämnade att vara.
Så vidtar en tung sjukdomstid med läkarbesök, operation, cytostatikabehandling och strålning och mitt i alltsammans en blindtarmsinflammation som blir livshotande för att Vildes vita blodkroppar just då är så kritiskt få. Med ett andlöst språk som inte liknar någon annans i nordisk litteratur beskriver Grimsrud känsligt och sakligt varje steg på denna svåra vandring. Vilde befinner sig där hon måste vara, men inte vill vara.
I början skyggar jag för denna berättelse av väntan och skräck, med så mycket förtvivlan och så många förhoppningar. Jag får ta den i portioner. Men så dyker två djur upp. Råttan och Räven kommer ur Söders gatubrunnar som två skyddsänglar, lekkamrater och filosofer och hjälper mig. Det kan vara vanskligt att föra in två surrealistiskt talande djur i en berättelse som innehåller fakta kring operationer, cellgifter och stråldoser. Men just detta visar kraften och originaliteten i Grimsruds gestaltning. Jag älskar dessa små djur som snabbfotat tassar genom berättelsen med sina pärlögda repliker och visar hur gläntor av lekfullhet och humor också kan rymmas i en obönhörlig berättelse. Till sist kan jag inte vara utan Grimsruds roman, utan vill återvända till detta livserfarna språk som utan skygglappar tar sig an livets grundvillkor.
Beate Grimsruds bok är dock något mycket mer än en sjukdomshistoria. Det är också en berättelse om kärlek: till vännerna, till modern, till ursprunget. I begynnelsen är mor, den åldriga modern, som sedermera blir så liten att hon ser ut att försvinna bakom ratten när hon kör bil och som 90-årig dör omgiven av Vilde och hennes syskon. Grimsrud korsklipper med bilder ur Vildes magiska barndom, där hon förtrollade sina kompisar med sin omtumlande berättarkonst. Men kunde diktande uppfylla ens innersta önskningar?
Ibland letar jag i min bokcirkel efter ett nyckelord som kan sammanfatta en bok. Och när jag djupt berörd läst ut bokens sista sidor tänker jag att det ordet här inte är sjukdom, inte cancer, inte förtvivlan, utan just kärlek. Vildes vänner slår en ring kring henne av omtanke och omsorg. Beate Grimsrud har skrivit sin starkaste roman hittills och det vill inte säga lite efter den omskakande ”En dåre fri” som nominerades till Nordiska rådets litteraturpris både från Sverige och Norge. I ”Jag föreslår att vi vaknar” har hon borrat sig ännu djupare in i existensens kärna. Bokens sista ord, ”Jag stannar aldrig i mörkret”, är det vackra slutackord som sluter en oförglömlig läsupplevelse.
Gå till toppen