Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Beats: Sista ravenatten med gänget

”Man lånar drag av 90-talsklassikerna 'Trainspotting' och 'Human traffic' men handlingen är magrare och rollgalleriet enkla streckgubbar, oavsett skådespelarnas ansträngningar”, skriver Michael Tapper.

Lorn Macdonald i ”Beats”, som skildrar ravekulturen i Skottland på 90-talet.Bild: Njutafilms

Beats

BIO. DRAMA. Storbritannien, 2019. Regi: Brian Welsh. Med: Cristian Ortega, Lorn Macdonald, Laura Fraser, Amy Manson. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.41.

Svartvit diskbänksrealism förbyts i färgsprakande psykedeliska ecstasykickar till housemusik när tonårsvännerna Johnno (Cristian Ortega) och Spanner (Lorn Macdonald) firar sista ravenatten med gänget. Året är 1994 någonstans i Skottland. Toryregeringen har kriminaliserat sammankomster med fler än 20 personer som lyssnar till musik som ”främst karaktäriseras av att den avger en serie repetitiva takter”. En underjordisk radiostation vägrar acceptera lagen och bjuder därför sina lyssnare att protestera genom att delta i en gratis ravefest.
Regissören Brian Welshs (”Black mirror”) film om vänskap och klass bygger på en pjäs av Keiran Hurley. Ängsligt livsfege Johnno ska flytta till nybyggt radhusområde med skötsam medelklass medan rebelliske Spanner blir kvar i sunkiga arbetarkvarteren. Man lånar drag av 90-talsklassikerna ”Trainspotting” och ”Human traffic” men handlingen är magrare och rollgalleriet enkla streckgubbar, oavsett skådespelarnas ansträngningar.
Allra mest irriterande är huvudpersonernas totala brist på reflektion över tillvarons monotoni av plikter och tristess. Om det är något tonåringar har, oavsett klass, så är det huvudet fullt av existentiella grubblerier. Här framställs de däremot som enbart tanklösa i sin desperata jakt på livskänsla i en natt av knark och extatisk dans. Det är ett förminskande perspektiv på ungdom och arbetarklass som hör hemma i det förflutna.
Bättre lyckas filmen med miljöer och stämningar. Det är slitet, skitigt och hopplöst på ett sätt som, förutom graffitin och modern teknologi, känns tidlöst på klassamhällets botten. Vi kan förstå varför Johnnos mor är så angelägen om att flytta … åtminstone tills vi ser bilder på det nya hemmet – ett konformistiskt himmelrike där allt är rent och snyggt och tillrättalagt. I alla fall så länge man inte skrapar på ytan.
”Beats” har biopremiär fredagen 20 september.
Gå till toppen