Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ledare: Kompromisserna märks. Men inte som i Sölvesborg.

Magdalena Andersson med budgetpropositionen.Bild: Anders Wiklund/TT
Omständigheterna var inte som vanligt när Magdalena Andersson (S) presenterade sin statsbudget på onsdagen. Finansministern tvingades inte bara värja sig från hård kritik innan riksdagsdebatten ens börjat. Hon avstod dessutom från att försvara delar av budgetens innehåll.
Av skattesänkningarna på sammanlagt 16 miljarder kronor är slopandet av värnskatten största enskilda post. Det är en välkommen förändring. Ekonomer har i decennier påpekat att denna extra marginalskatt på höga inkomster sannolikt gör mer skada än nytta för samhällsekonomin. Men för S har fördelningspolitiken överordnad betydelse. Förändringen hade således aldrig skett om det inte varit ett uttalat krav från L för att stödja en rödgrön regering.
"Det är klart att det är en annan fördelningsprofil än om Socialdemokraterna hade haft egen majoritet. Nu är det inte så", konstaterade Andersson krasst.
Men hon framhöll att helheten ändå har blivit en rimlig avvägning där det satsas mer på välfärd, pensionärer och rättsväsende. Arbetarrörelsen är långt ifrån enig om det. Alltifrån LO till Socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU, går till angrepp mot den nya ekonomiska politiken. Och den får uppenbart inte heller Andersson själv att sprudla av entusiasm.
Desto mer belåtna är andra partier bakom regeringsöverenskommelsen.
Liberalledaren Nyamko Sabuni säger sig vara väldigt nöjd och Centerpartiets ekonomiskpolitiske talesperson Emil Källström talar om en budget med "stark Centerprägel". Skatte-, landsbygds- och försvarsfrågor hör till det som de båda partierna anser sig ha fått avgörande inflytande i. Det är tydligt att deras uppgörelse med S och MP i januari nu börjar ge Sverige mer liberal politik. Men än tydligare är att landet styrs på grundval av kompromisser.
Kristdemokraternas ekonomiskpolitiske talesperson Jakob Forssmed beskriver det som att S, MP, C och L har tvingat på varandra sina favoritreformer. Det ligger något i det. Någon enhetlig tanke i statsbudgeten kan vara svår att skönja. Men den som avser att stämma in i oppositionens burop bör först stanna upp och ställa sig frågan: Vad är egentligen alternativet till de samarbetsformer som landet styrs genom idag?
Moderaterna och Kristdemokraterna har öppnat för att styra med stöd av Sverigedemokraterna. Men SD-ledaren Jimmie Åkesson skulle naturligtvis inte släppa fram sin M-kollega Ulf Kristersson som statsminister utan att få politiskt betalt för sitt stöd. Så vilken politik skulle vara att vänta från ett konservativt block av det slaget?
En antydan om svaret ger den kommunalpolitiska utvecklingen i Sölvesborg, där SD styr tillsammans med M och KD. Bland de sentida besluten märks stopp mot att hissa regnbågsflaggan, som står för allas likaberättigande, vid stadshuset samt politisk kontroll över motiv och stil vid inköp av offentlig konst. Därtill kommer stopp för nyanlända och mindre pengar till modersmålsundervisning.
Det är naturligtvis inte konstigt att SD försöker förverkliga sin politik. Det märkliga är att M och KD inte protesterar. Till och med på riksplanet är de båda partierna förhållandevis tysta om utvecklingen i den blekingska kommunen.
Så tänk om det istället vore alliansen – eller några allianspartier – och SD som kompromissat fram en ny statsbudget, om Sölvesborgs politik var på väg att bli hela landets. De liberala värderingarna skulle då vara på väg att försvinna, snarare än att förstärkas som nu.
Därför har Magdalena Andersson trots allt skäl att vara nöjd med sin budget. Efter de politiska omständigheterna är det den bästa Sverige kan få.
Gå till toppen