Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Minnesord om Stefan Bálint

Stefan Bálint, Malmö, har som tidigare meddelats avlidit i en ålder av 74 år.

Stefan Bálints mottagningsrum öppnades aldrig igen efter det vanliga sommaruppehållet. Han hade skadats i en cykelolycka några veckor innan han skulle varit tillbaka och dog i sviterna av den.
Jag är en av många som idag sörjer det rummet och försöker vänja mig vid den förlusten. Tack vare det rummet lever vi ett rikare liv än vad som annars varit möjligt.
Leende öppnade Stefan dörren och hälsade välkommen. Sedan stängdes dörren och arbetet och allvaret började. Ramarna var alltid fasta och pålitliga.
Jag ser honom sitta i sin stol, med krukväxten bakom sig, det stora fönstret, det lilla bordet, ofta med någon av de senaste psykoanalytiska tidskrifterna liggande.
Men i rummet var det öppet och Stefan kunde arbeta hårt för att det skulle så förbli. Med oändligt tålamod kunde han vänta och vakta, med en jägares oupphörliga uppmärksamhet. Upptäcka öppningar i slutna inre rum, passa på att det som var öppet inte stängdes. Då kunde han vara snabb och direkt.
Det var också öppet på ett annat sätt - mot det som rörde sig i den yttre världen, mot nya tankar inom psykoanalysen men också inom litteraturen, operans värld och judisk tradition.
Det var en stor trygghet att veta att rummet fanns, att jag alltid kunde återvända dit när jag fastnade och stängde inom mig, när livet oförutsett förändrades.
Naturligtvis visste jag som alla andra att en gång skulle också Stefan pensionera sig, även om det var en overklig tanke. Han föreföll odödlig. Att rummet skulle stängas så plötsligt och brutalt tänkte nog ingen av oss som möttes där i väntrummet.
Denna förlust kan Stefan inte hjälpa oss att sörja, det får vi klara på egen hand - men lyckligtvis med hjälp av de redskap han så tålmodigt visat på.
Karin Rodhe
mångårig patient
Gå till toppen