Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Steve Sem-Sandbergs största kraftprov hittills

”W.” är en fulltonig skildring av en psykiskt labil människas verklighetsupplevelse. Lars-Håkan Svensson tar del av en stor och märkvärdig prestation.

2009 belönades Steve Sem-Sandbergs ”De fattiga i Lodz” med Augustpriset.Bild: Stefan Tell

Steve Sem-Sandberg

W. Albert Bonniers förlag.

Det är lätt att förstå att termen dokumentärroman gärna förknippas med Steve Sem-Sandbergs böcker. Gång på gång har han utgått från verkliga händelser och autentiska dokument, ibland till och med på ett sätt som gör att det inte är helt lätt att avgöra hur pass dokumentärt ett föregivet autentiskt dokument är. Själv är han avog till begreppet dokumentärroman, eftersom han menar att det inte finns enkla och entydiga förbindelser mellan dikt och verklighet.
Den efterhängsna frågan om relationen mellan ett verk och dess förlagor aktualiseras igen av Sem-Sandbergs nya bok. ”W.” heter den – W. som i Woyzeck. ”Woyzeck” är titeln på ett drama av den tidigt döde Georg Büchner. Men Woyzeck är också namnet på en verklig person, den före detta soldaten Johann Woyzeck som dödade sin älskarinna Johanna Woost 1821 och dömdes till döden, sedan medicinprofessorn J A Clarus i två utlåtanden förklarat att han var tillräknelig. 1824 halshöggs Woyzeck inför en rekordstor folkmassa i Leipzig.
Behöver man veta detta när man läser Sem-Sandbergs bok? Både ja och nej. Büchners pjäs citeras två gånger och handlingen följer i stort det händelseförlopp som återges i Clarus utlåtanden. Men romanen är naturligtvis på denna punkt oändligt mer detaljerad och nyanserad än Clarus kortfattade referat, och för uttolkningen av W:s personlighet är Clarus bedömning av begränsat värde.
Då är Büchners pjäs med sin sprakande dialog på sitt sätt mer stimulerande bredvidläsning. I sitt ofärdiga skick har den tolkats än på det ena, än på det andra sättet. Drivs proletären Woyzeck till sin förtvivlade gärning därför att han förnedras av överheten? Är det den religiösa slutappellen som är dramats poäng? Eller rör det sig främst om ett svartsjukedrama? Det är frågor med relevans också för romanen.
Det måste emellertid genast sägas att Sem-Sandbergs roman går långt utöver de ramar som dessa båda förlagor erbjuder. Dess fulltoniga skildring av den olycklige W:s plågsamma vandring genom livet är en stor och märkvärdig prestation. Jag tvekar inte att påstå att romanen är Sem-Sandbergs största kraftprov hittills, i mina ögon mer djuplodande än 2009 års Augustprisvinnare ”De fattiga i Lodz” – och minst lika gripande.
Det som motiverar ett sådant påstående är först och främst att Sem-Sandberg med inlevelse och konstnärlig takt förmår skildra en psykiskt labil människas verklighetsupplevelse. Redan de första gastkramande sidorna är ett talande belägg för detta. Mordet har just begåtts, ett första förhör har hållits och W. har placerats i sin cell. W. är klar över att Johanna är död men kan inte riktigt reda ut hur det har gått till. Han minns att hon skrikande avvisade honom, att han försökte stilla henne, förde sin sabelklinga uppåt och att den plötsligt satt fast i henne. Allt är fragmentariskt och ogripbart; allt tycks ske som av sig självt. I ena ögonblicket tycks han oberörd, i det andra är han djupt olycklig över den förlust han åsamkat sig.
Sem-Sandberg har ofta med rätta fått beröm för sin stilistiska och tekniska briljans. I den här boken vimlar det av passager som demonstrerar denna talang. Man tycker sig inte läsa om W. utan återupplever hans liv i hans eget sällskap – via honom själv, via berättarens iakttagelser, via berättarens referat av hans tankar och känslor, allt i en enda hypnotisk följd, i långa tumultuariska stycken. Ibland försöker W. svara på Clarus lätt insinuanta frågor, präglade av den dåtida psykiatrins synsätt; ibland får vi veta något som han inte anser sig kunna på ett begripligt sätt beskriva för Clarus. Några gånger får vi läsa utredningar (bland annat en lovsång till kärleken som är ett slags pendang till kärlekens lov i Första Korinthierbrevet) som W. uppges ha föredragit för Clarus. Och långa stunder vandrar vi bara runt med W., fångna i hans klaustrofobiska verklighetsupplevelse, utsatta för samma förföljelse och förnedring som han.
Det tycks som om W. började ansättas av sina anfäktelser – som i moderna diskussioner har diagnostiserats som paranoid schizofreni – någon gång i trettioårsåldern. I romanen avspeglas detta på så sätt att de tidigare faserna i W.:s liv – som perukmakarlärling, som betjänt och så småningom soldat – återges mer sakligt men likväl med stor pregnans. Man kan frestas att se denna period i hans liv som ett slags omvänd pikareskroman, men alla episoder har en faktisk bakgrund: W. var verkligen en tid krigsfånge i Sverige och deltog i fälttåg i Polen och Ryssland. Skildringarna av de ofta fasansfulla händelser som W. utsätts för här är små mästerverk av berättarteknisk precision.
Det är väl inte orimligt att de fasor W. upplever här driver på hans sjukdomsförlopp men romanen nöjer sig med att registrera och suggerera. Och porträttet av W. är mycket nyanserat. Trots att han plågas av påträngande inre röster och lätt tappar kontrollen över sig själv förmår han också känna ömhet och kärlek och har sinne för skönhet och för böcker. Han känner sig förföljd och förnedrad men har också en djup religiös förtröstan som ger honom oanad styrka inför avrättningen. Sem-Sandbergs skildring av W.:s personlighet med dess blandning av vilsenhet, anfäktelser, oberördhet och paradoxalt lugn inför döden gestaltar på ett mästerligt sätt drag som behandlas kortfattat i det dokumentära underlaget.
Till sist – vilken relevans har en roman som så envetet uppehåller sig vid lidande och smärta? Ett svar är förstås att ”W.” beskriver erfarenheter som tyvärr ofta är högaktuella. Men framför allt tror jag att ”W.” är viktig därför att den återger tillvarons komplexitet. Den tillhandahåller inga lättköpta förklaringar utan utforskar de gåtfulla djup som finns i oss alla – och på en oändligt nyanserad och vacker nutida svenska som det är en lisa att få ta del av.
Gå till toppen