Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Christine Antaya: Konstkritik är nödvändig för att skriva historia

Kritikern Douglas Crimp var först med att skriva om det som kändes viktigt utan att vara tvärsäker, skriver Christine Antaya.

Andreas Franzén, ”Utan titel”.Bild: Molekyl Gallery
Nyligen fick jag frågan om hur det är att med en examen i konstvetenskap bli kritiker. Hur går man från konstvetenskapens akademiska distans till att fälla omdömen om det som händer nu? Mitt reflexmässiga svar handlade mest om att skrivandet av konsthistoria i sig är en kritisk aktivitet: att avgöra vilka konstnärer som är viktiga.
När den amerikanska kritikern Rosalind Krauss skulle doktorera vid Harvard på 1960-talet tänkte hon egentligen skriva om europeisk 1800-talskonst, men det skulle kräva en lång vistelse i Frankrike och som nygift var hon tveksam till detta. På morgonen den dag hon var tvungen att bestämma sig för ett ämne hörde hon på nyheterna att en skulptör hade avlidit i en bilolycka i Vermont. Först var hon bestört då hon trodde det var en vän till henne, men när hon sedan fick höra namnet, David Smith, tänkte hon istället, ”Aha, nu har jag mitt ämne!” Hon skulle aldrig ha fått skriva om en levande konstnär, men nu tillhörde Smith konsthistorien. Krauss skyndade sig till universitetet.
Marcus Matt, ”A little bit closer”.Bild: Molekyl Gallery
Numera måste man inte dö för att gå till historien. Det skrivs massor av avhandlingar om levande konstnärer och ”contemporary art history” är en vedertagen disciplin. Naturligtvis kan det vara riskabelt att göra tvärsäkra proklamationer om det man genomlever, men det finns de som lyckas.
Under min studietid framstod den amerikanska konstvetaren Douglas Crimp som någon som stod mitt i konsthistorien, och framgångsrikt sållade och historiserade konsten medan den pågick. I somras, när jag fick höra att Crimp gått bort, läste jag hans bok ”Before pictures” om tiden då han började skriva om konst i New York under 1960- och 70-talen. Han går på fester hemma hos poeten John Ashbery, bjuder med målaren Ellsworth Kelly till stranden över helgen, tittar på performance i Joan Jonas vardagsrum.
Crimp skrev att han vid den tiden trodde att en kritiker kunde, och borde, identifiera vad som var historiskt viktigt vid en given tidpunkt. Det var möjligt att tro något sådant då; konstlivet i New York på 1970-talet var tillräckligt litet för att upplevas som överblickbart.
Men med åren kom erfarenheten, och insikten om att hans kunskap om och förståelse för konst alltid skulle vara ofullständig. Ett av Crimps mest kända bidrag till konsthistorien, förutom hans viktiga arbeten om konst och aids, var grupputställningen ”Pictures”, som han curerade 1977 och som kom att definiera en generation postmoderna konstnärer. Crimp skulle senare bittert ångra att han inte inkluderade Cindy Sherman, som han kände till då men inte hade förstått betydelsen av ännu.
Trots grämelsen var insikten befriande. För Crimp öppnade det upp för att kunna skriva om det som tilltalade, utmanade och kändes viktigt, utan att behöva göra tvärsäkra historiska proklamationer. Han stakade ut en väg som handlade om att alltid fortsätta sökandet efter kunskap, att lita på sina instinkter utan att ängsligt titta mot mittfåran. En acceptans av osäkerhet och komplexitet att inspireras av, för kritiker och andra.
Fakta

Helgtips

I dagens Malmö finns gott om konsthistoriskt stoff. Ett litet utsnitt av väldigt samtida konsthistoria kan just nu ses på galleriet Molekyl. Tre år efter den första utställningen, då de var studenter på Malmö konsthögskola, visas målarna John Alberts, Andreas Franzén, Marcus Matt, Nicklas Randau och Selma Sjöstedt igen. Deras nya verk är mer självsäkra, särskilt Marcus Matts lustiga lilla målning ”A little bit closer”, som liknar en rudimentär synvilla. T o m 5/10.

Gör som Douglas Crimp och se konst i ett vardagsrum. Just nu gästas lägenhetsgalleriet Ikoloni på Nobelvägen av Olof Marsja, en av årets mottagare av Maria Bonnier Dahlins stiftelses stipendium, samt Mark Frygell, som medverkade i Modernautställningen förra året. Ikoloni håller öppet under gallerinatten 28/9 kl 18-21.

På Skånes konstförening visas Saodat Ismailovas drömska film ”The Haunted”, om den utdöda kaspiska tigern. Ett lyckat exempel på den i samtidskonsten så populära videoessän. T o m 13/10.

Gå till toppen