Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Per Pettersons porträtt av pojkmannen är träffsäkert men ytligt

Ett charmigt och bitvis rörande porträtt av den förvuxne pojkmannen. Men Amanda Svensson saknar djup i Per Petterssons nya roman.

Per Petterson

Män i min situation. Översättning Jens Hjälte. Norra/Sekwa förlag.

En dag kort efter att hans hustru Turid lämnat honom hittar författaren Arvid Jansen utkastet till ett brev i garderoben. I brevet, som är daterat arton månader tidigare, skriver Turid att hon inte längre älskar honom. Men en vecka efter att Turid uppenbarligen tänkt ge sig av dog fyra av Arvids närmsta släktingar i en fartygskatastrof, så Turid fick vackert stanna ett år till. Upptäckten kommer som en chock för den något naive Arvid, som storögt konstaterar: ”Ett år, tänkte jag, utan kärlek, det var länge.”
Per Petterson, en av Norges mest uppburna författare, främst känd för den internationella succén ”Ut och stjäla hästar”, är bra på den här sortens pregnanta, tragikomiska stillbilder. ”Män i min situation” är full av dem, men tyvärr inte så mycket mer. Det är en roman som rör sig från ögonblick till ögonblick, insikt till insikt – utan att egentligen komma någonvart.
Huvudperson är alltså Arvid Jansen, en figur som dykt upp i flera av Pettersons tidigare romaner. Det är 1990-tal, Arvid har blivit lämnad av sin fru och i praktiken också av sina tre döttrar som inte vill vara hos Arvid eftersom han allt som oftast inte ”har en plan” för deras samvaro. Plötsligt ensam och utan mål och mening i tillvaron gör han som andra män i hans situation – går på barer, läser böcker, röker i trapphuset och sover i bilen. Han försöker närma sig nya kvinnor, men är för emotionellt tillknäppt för att komma någonstans, ens i sänghalmen.
Manstypen känns igen, inte minst från litteraturen: den förvuxne pojkmannen, välmenande men hopplös, som inte verkar ha förstått att världen ställer andra krav på en vuxen trebarnsfar än på en tonåring. Som personporträtt är det övertygande, träffsäkert, bitvis rörande – men som berättelse betraktat är det något som saknas. Romanen igenom väntar jag på en djupdykning, men Petterson håller sig envist kvar vid ytan. Under de allra sista sidorna, när den spända relationen till äldsta dottern Vigdis kulminerar i en promenad till psykakuten, tror jag så till slut att Petterson ska våga språnget – men det är en chimär, och det hela slutar som det börjar, med en charmig men till intet förpliktigande axelryckning.
Gå till toppen