Det har börjat mullra i Vänsterpartiet. "Vi ska stå för en vänsterpolitik för ett helt annat samhälle – utan kapitalismens orättvisor och klimatförstöring", skrev 26 partiföreträdare i Svenska Dagbladet i veckan.

Det finns ingen uttalad kritik mot ordföranden Jonas Sjöstedt i debattinlägget, men att V under hans ledning blivit alltför mesigt och mellanmjölksaktigt för partiets radikalare krafter, framgår med all önskvärd tydlighet.

Och utifrån partiprogrammet, med dess skrivningar om att "införandet av socialismen kräver kapitalismens avskaffande" och att ägandet av produktionsmedlen ska upphävas, är det radikalerna som är partiets sanna företrädare.

V har strukit "kommunisterna" ur partibeteckningen och vill ge sken av att deras "demokratiska socialism" är något helt annat än det samhällssystem som prövats med så förödande resultat runt om i världen från 1900-talets början och framåt, och har överlevt i någon form i stater som Kina, Kuba, Nordkorea och Venezuela.

I praktiken är det ändå ännu ett experiment i samma anda som förespråkas, samma utopiska tänkande som ligger bakom. Den som minns Sjöstedts famlande, svamlande svar i SVT:s partiledarutfrågning inför riksdagsvalet 2018 på vad det egentligen innebär att ägandet av produktionsmedlen upphävs, inser att V i praktiken inte har en aning om hur deras samhällsmodell ska fås att fungera.