Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ida Ölmedal: Sveket mot barnen – och farmor

En bildningsresa kan ta generationer.

När barn kommer in i tonåren läser de allt mindre.Bild: Hasse Holmberg/TT
Min farmor brukar berätta om sin mormor, skärgårdsflickan i slutet av 1800-talet som ständigt längtade efter att få läsa. Det betraktades som onyttigt i fiskarsamhället i Bohuslän. Farmor, född 1923, ärvde hennes bildningslängtan, gick med i en brevbokklubb, och lyckades få läsa vidare till småskolelärare.
Hon lade sedan en stor del av sitt liv på att bygga upp det bybibliotek som hon själv hade saknat. Det började med boklådor från Västkustfiskarnas studieförbund. Böckerna, av författare som Vilhelm Moberg och Dan Andersson, kom med färjan ut till ön och fördelades mellan fiskarna som tog med dem ut på sjön. Farmor lät några lådor stå i sin hall, så att även andra kunde komma och låna. Tillsammans med andra öbor samlade de ihop fler böcker och med tiden blev det en riktig biblioteksförening med egen lokal. Till slut togs den över av kommunen.
Jag själv har mycket att tacka farmors välsorterade bokhyllor för. En dag kanske jag också kommer att ha ett barnbarn att föra vidare denna litteraturlust till. Men tittar man på ungas läsvanor just nu ser det inte ut att bli en lätt match. Vågen har vänt.
Som Anders Mildner skrev på kultursidorna i veckan, lägger många barn undan böckerna på tröskeln till tonåren. Bara 11 procent av 17-18-åringarna läser dagligen böcker och tidningar på fritiden.
Samtidigt drar var fjärde kommun ner på biblioteksbudgeten 2019, och många folkbibliotek har lagts ner sedan början av 2000-talet.
Det gör ont att tänka på.
Min familjs historia är nämligen bara en spegling av samhällets. Den folkbildningsrörelse som min farmor var en del av fanns i hela landet och hade redan då en lång historia: 1799 öppnades Sveriges första folkbibliotek, sockenbiblioteken i Kjula och Sundby. Under 1800-talet och 1900-talet var biblioteksföreningarna en bärande del i arbetar- och nykterhetsrörelserna.
När det första beslutet om statsanslag till folkbibliotek kom 1905 kopplade dess förespråkare det till den förestående allmänna rösträtten. Biblioteken skulle vara ett stöd i en skakig, oförutsägbar samhällsomvandling. Läsning och demokrati hängde ihop. Samma insikt kom att prägla socialdemokratisk och liberal kulturpolitik under det följande seklet.
Gradvis byggdes folkbiblioteken in i det allmänna, blev skattefinansierade och fick bättre kvalitet. Samtidigt försvagades de folkliga rörelser som de förankrats i.
I någon mån är nedskärningarna på bibliotek runt om i landet alltså inte bara ett svek mot barnen, utan också mot äldre generationer. Det är i många fall deras ideella arbete som byggt de små bibliotek som idag läggs ner.
Det borde stämma till eftertanke, inte bara bland vänstersinnade och liberaler, utan även anständiga konservativa.
***
Vad kan en kultursida göra mot läskrisen? Jag tar gärna emot läsares tankar och idéer om det. Vad jag vet är att kultursidorna måste stå fast vid att litteratur och läsning också har ett egenvärde. Vi måste se läsning som en del av livets kärna och inte bara en fråga om samhällsnytta. Denna syn manifesteras i litteraturkritiken varje dag. Det är också med den utgångspunkten vi nu startar podden Existens, där idéhistorikern Isabelle Ståhl och jag pratar om livet utifrån nya böcker – för att det är kul. Ett första avsnitt finns redan ute. Följ länken nedan för att läsa mer!
Gå till toppen