I sin krönika ”Akademisering på gott och ont” (Sydsvenskan 2 september) skriver docent Louise Bringselius att ”Allt fler yrken kräver akademisk utbildning”. Är detta sant? Och bra?

Att allt fler yrken kräver ökad utbildning är inte samma sak som att den behöver vara akademisk. Det är en välkänd strategi för en yrkesgrupp att höja sin status genom akademisering. Politiker och statsmakten har varit goda medspelare i denna utveckling.

Universitet och högskolor som stämpel för att en person är utbildad har passerat sitt bäst före-datum och kommer i ökande grad att kompletteras – kanske ersättas – med framväxande andra utbildningsmöjligheter, certifieringar och rekryteringsförfaranden. Man kan tänka sig att många branscher erbjuder certifieringar av viss kompetens på sätt som sker inom IT-branschen.

Det finns många rapporter om att arbetsgivare i näringslivet allt mer fokuserar på en palett av kompetenser snarare än en universitets- eller högskolestämplad grundutbildning. Det är en stor utmaning för arbetsgivarna i den offentliga sektorn, inte minst på universitet och högskolor, att på allvar modernisera sina rekryterings- och karriärmodeller.

Enligt Bringselius ”borde det vara självklart med minst en forskare vid bordet” i bolagsstyrelserna. Om det med detta avses forskare inom företagsekonomi och organisation vore detta visserligen bra utbildning för dessa, men inte nödvändigtvis en resursförstärkning vid beslutsfattande i styrelser och företagsledningar i en allt mer digital värld.