Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Bottenlöst tragiskt om tonårings missbruk

”Den isländske regissören Baldvin Zophoníasson intervjuade under en period familjer som på olika sätt tampats med drogmissbruk. Materialet omvandlades sedan till en häxbrygd av privata och samhälleliga trauman”. Oscar Westerholm har sett ”Let me fall”.

Elín Sif Halldórsdóttir, till höger, i isländska ”Let me fall”.Bild: Njutafilms

Let me fall

BIO. DRAMA. Island (Lof mér að falla), 2018. Regi: Baldvin Zophoníasson. Med: Elín Sif Halldórsdóttir, Eyrún Björk Jakobsdóttir, Lára Jóhanna Jónsdóttir. Längd: 2.16. Från 15 år.

Magnea (Elín Sif Halldórsdóttir) börjar som femtonåring att sälja sin kropp. Skolbetygen blir lidande när hon, trots läshuvud, slutar dyka upp på lektionerna. Snart kan hon inte gå en dag utan att supa sig redlös och skjuta intravenösa droger, och det inte sällan i sällskap av killar som närmar sig medelåldern. De redan ödesdigra livsvalen får desto mer elakartade konsekvenser när hon säljs av sin desperata flickvän Stella för ett par silar. De fem dagar som Magnea tillbringar drogad i säng med en våldsporrsfixerad knarklangare sätter sina outplånliga spår i henne, och när hon tolv år senare råkar springa på Stella väcks det förflutna till liv.
Den isländske regissören Baldvin Zophoníasson intervjuade under en period familjer som på olika sätt tampats med drogmissbruk. Materialet omvandlades sedan till en häxbrygd av privata och samhälleliga trauman. ”Let me fall” är en bottenlöst tragisk och skoningslöst lång film som med ett slags tvångsmässig frenesi redogör minutiöst för varje steg i en ung drogmissbrukares sociala stagnation. Zophoníasson, som har en bakgrund som thriller-regissör, inleder nervigt med flera nyckelscener i den unge Magneas liv: första blosset hasch, första silen, första kyssen. Halldórsdóttir balanserar skickligt mellan Magneas inre och yttre konflikter, men lyckas med konststycket att aldrig ge publiken för mycket information. Hon är filmens behållning.
Men när ”Let me fall” efter en stund strukturmässigt börjar upplösas i en virrig korsklippning av tonårsfilm och kvalitetsmässigt haltande framåtblickar, ja, då slutar filmen beröra. Den fortsätter emellertid att äckla och förvirra. Zophoníasson ägnar nämligen en och en halv timma åt att systematiskt mörbulta Magnea och publiken med den ena utstuderat vidriga scenen efter den andra.
Gå till toppen