Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Moa Berglöf: "Verkligheten hinner ikapp även populisten."

Boris Johnson och Donald Trump.Bild: Evan Vucci
Detta är en opinionstext av en fristående kolumnist. Åsikterna är skribentens egna.
Jag har alltid varit mest intresserad av svensk politik, aldrig nördat ned mig i amerikanska mellanårsval eller brittiska politiker. Döm om min förvåning när jag på onsdagskvällen smällde igen datorn och insåg att jag just sett tio timmars livesändning från en debatt i det brittiska underhuset, toppat med den amerikanska presidentens presskonferens från New York.
Jag skyller på populismen. På att det nu, möjligen och till slut, har uppstått sprickor i den.
Att president Donald Trump och den brittiske premiärministern Boris Johnson har mer gemensamt än en frisyr i intensivt behov av stylingprodukter är ingen nyhet. Den i många delar delade strategin att piska upp känslor för att vinna röster har utan tvekan varit framgångsrik för dem. Såväl Trump som Johnson är fortfarande förhållandevis populära ledare. Och de politiska motståndarnas ilska och frustration tycks bara stärka korten. Fram tills nu, åtminstone.
För politiker måste leverera. Och är det något de senaste dagarnas anglosaxiska tumult har visat så är det att gapet mellan löfte och leverans är större än väljarna vid den första frestande anblicken kan lockas till att tro.
Det ska förstås mycket till för att den republikandominerade senaten ska tillgodose de höjda kraven på riksrätt för Trump. Varför skulle en uppmaning till Ukraina att granska Trumps huvudmotståndare, Joe Biden, och hans son väga tyngre än alla andra vansinnigheter Trump hunnit med under sina snart tre år som president?
Värre är det för Boris Johnson. Beslutet att föra inte bara folket utan också drottningen bakom ljuset för att tysta parlamentet under de få veckor som är kvar av det brittiska EU-medlemskapet – och för detta bli historiskt uppläxad av Högsta domstolen – var katastrofalt för en premiärminister i behov av parlamentarisk enighet. Även om Johnson i utfrågningen på onsdagskvällen fortsatte sin strategi att aggressivt vägra acceptera något misstag.
Det är förstås skillnad. Medan Johnsons öde nu i mångt och mycket hänger på vad för slags sorti Storbritannien gör ur EU, tycks det fortfarande behövas långt mer än dokumenterade maffiametoder för att rucka på Trump.
Men veckans dramatik visar ändå på något nytt i det politiska landskapet: förr eller senare hinner verkligheten till sist ikapp även den mest högljudda populisten. För politik handlar inte om vad du säger utan vad du gör när du har makten, och har du tagit den makten genom falska narrativ och ogenomförbara löften kommer också leveransen att utebli.
Trumps och Johnsons agerande den senaste tiden visar två män som desperat försöker att skyla över detta faktum. Som sätter allt större saker på spel för att klamra sig fast vid makten, balanserande på ett allt svajigare rep.
Parallellt med de senaste årens populistiska rörelser har vi varit många som har ställt oss frågan: Hur motverkar vi dem? Men motelden är i själva verket inbyggt i populismen, med uppblåsta löften, lättsårade egon och brist på leverans. Förr eller senare tar den över.
Gå till toppen