Ett av gruvindustrins allra farligaste jobb kan snart tas över av självkörande drönare. I samarbete med amerikanska Nasa har en första testflygning genomförts i Luleå. – Vi är i frontlinjen för den här utvecklingen, säger forskaren Dariusz Kominiak vid Luleå tekniska universitet.
Tekniken innebär att drönarna kan ta över många osäkra arbeten i gruvan, som exempelvis riskfyllda inspektioner direkt efter en sprängning eller ett ras. Tekniken kan också komma att användas i katastrofområden för att till exempel undersöka byggnader efter en jordbävning.
När drönaren väl lyft från marken kör den helt på egen hand, utan att styras av någon pilot. Med sina sensorer kan den analysera sin omgivning, navigera självständigt och fatta egna beslut för att exempelvis undvika hinder.
Dariusz Kominiak, forskare i robotik vid Luleå tekniska universitet, var med när tekniken nyligen testades i en simulerad gruvmiljö i ett bergrum i Mjölkuddsberget i Luleå inför inbjudna gäster.
– Platsen valdes mest av praktiska skäl. Vi testar också i riktiga gruvor, säger han och beskriver resultatet som ”ganska fantastiskt”.
– Drönarna kan navigera helt på egen hand i okänd terräng. Vid exempelvis ett gruvras kan drönaren flyga in, samla information och återvända med data.
Testerna har genomförts mer än en kilometer under jord, och det finns egentligen ingen gräns för hur djupt ned den kan gå. De problem som har dykt upp hänger i stället ihop med att elektroniken inte får utsättas för alltför stora mängder damm och fukt, liksom att flygtiden inte är längre än högst 15 minuter.
Arbetet med drönare vid Luleå tekniska universitet sker i nära samarbete med bland annat den amerikanska rymdstyrelsen Nasa. Dariusz Kominiak hoppas att tekniken ska användas i gruvorna inom ett eller två år, och LKAB har visat intresse.
– Produktutveckling är ingen uppgift för universiteten, men vi arbetar med att kommersialisera resultaten och jag tror det här kommer att komma som en service till gruvnäringen inom en snar framtid.
FaktaAutonom drönarflygning
Autonom drönarflygning innebär att det inte finns någon pilot som styr den efter det att den lämnat marken. Drönaren är programmerad att därefter analysera sin omgivning och att fatta egna beslut, till exempel för att självständigt kunna undvika hinder.
Drönaren använder information från flera sensorer ombord för att lösa lokaliseringsproblemet. Specialutvecklade styralgoritmer hjälper den att reglera riktningen korrekt.
Drönarna ska kunna användas inom flera olika områden, till exempel för riskfyllda inspektioner i otillgängliga miljöer som i dag utförs av människor. Det kan handla om att skickas in i gruvor direkt efter sprängning eller ras, in i byggnader efter en jordbävning eller högt upp i vindkraftverk.
Utvecklingsarbetet med autonoma drönare vid Luleå tekniska universitet sker i samarbete med bland annat amerikanska rymdstyrelsen Nasa.
Källa: Luleå tekniska universitet
