Teatergruppen Potato Potatos sjätte pjäs i projektet "I den bästa av tjejvärldar" utforskar en svunnen tid inom den svenska scoutrörelsen då flickor och pojkar fortfarande skildes åt.

Där, i skogen med vindskydden och lägereldarna, kunde unga tjejer vässa både knivar och sinnen och skapa sin egen värld. Sedan kom 1960-talet och i jämställdhetens namn fick pojkar och flickor scouta ihop.

Regissören Linda Forsell inspirerades av Bodil Formarks avhandling "Den välsituerade flickan – Om den svenska flickscoutrörelsens historia 1910-1940".

– Jag har aldrig scoutat själv men jag blev väldigt tagen av de perspektiv hon beskriver. Flickor känner sig ofta bäst i sitt eget rum. Där är man ett självklart subjekt. Men sen går de ut i verkligheten och blir objektifierade. Det är en himla ambivalent känsla och det är den känslan jag försöker arbeta med i de här föreställningarna.

Linda Forsell har också intervjuat några av dem som var flickscouter på 1940-och 50-talen.

– De beskriver den här overkliga lägerplatsen som utopisk, som en fristad där det inte fanns vuxna eller män och där de därför upplevde att de kunde vara sig själva. De skapade en egen civilisation ute i naturen på egna villkor, och det har varit en intressant utgångspunkt för mig som konstnär.

– Det är så intressant att jämföra med svensk jämställdhetspolitik där integrering mellan könen nästan är den enda strategin för att skapa jämställdhet. Och det tycker jag – och alla flickscouter jag intervjuat – är problematiskt.