Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Håkan Engström: Med Karel Gott går minst tre epoker i graven

Tjuren från Plzeň var en anpassling med känsla för kitsch och tajmning.

Karel Gott i Berlin år 2010.Bild: Jens Kalaene
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Karel Gott var ett fenomen. En centraleuropeisk gigant, som fram till i tisdags överlevt allt. Den tjeckiske schlager- och popsångaren blev 80 år.
I ett land som periodvis var totalitärt var han totalt apolitisk: han gjorde hits under Pragvåren, han gjorde hits under kallaste nystalinistiska vinter, han gjorde hits efter sammetsrevolutionen, han gjorde hits långt efter sin 70-årsdag. En av hans största var en insjungning av Alphavilles ”Forever young”, gjord i både tjeckisk och tysk översättning och bägge två i samarbete med en yngre rappare. Vid tillfället var Gott 71 år.
Han var en anpassling i ordets alla bemärkelser, vilket gav honom en lång popkarriär som tål jämförelser med Cliff Richards, Tom Jones och Julio Iglesias. I likhet med de båda sistnämnda var han också en kvinnokarl; i en chatt på nätet påstod han, år 2002, att han legat med 462 kvinnor, uppger den polske författaren Mariusz Szcygiel i ”Gottland”, en bok om absurda tjeckiska fenomen som fick sin titel efter ett museum tillägnat denne sångare som, om Tjeckiens populistiska premiärminister Andrej Babiš får sin vilja igenom, kommer att få en statsbegravning. Denna ära har aldrig vederfarits någon utanför politiken.
Ingen kommer ändå undan politiken, som det heter, särskilt inte artister som står för underhållningen inom ramen för ett förtryckande politiskt system. De dissidenter som tog initiativet till Charta 77 — ett upprop där man uppmanade regimen att följa de människorättsliga principer som man genom att skriva under Helsingforsavtalet förbundit sig till — hyste förhoppningar om att få folkkära artister som Karel Gott att skriva under. Det gjorde han förstås inte, däremot skrev han under den av myndigheterna initierade anti-chartan där han fördömde chartisterna. Det var han långt ifrån ensam om; likadant gjorde exempelvis också Jiří Menzel, den regimkritiske regissören vars filmer censurerats och i ett fall — 1969 års ”Lärkmarionetter” — bannlysts på politiska grunder. Karel Gott hävdar att han inte visste vad han skrev under på, och han har säkert rätt: myndigheterna lät inte allmänheten, inte ens undertecknarna, ta del av vad som stod i det för regimen förhatliga dokumentet.
För Karel Gott och andra inom de fria yrkena stod valet mellan medlöperi och yrkesförbud. Medan Václav Havel arbetade som bryggeriarbetare och författaren Ivan Klíma tjänade sitt uppehälle som fönsterputsare fortsatte Karel Gott att uppträda för fans både inom Sovjetblocket och i utsålda konserthus i de tyskspråkiga länderna, varifrån han kom hem med eftertraktad västvaluta som han kunde spendera i de exklusiva Tuzex-butiker där tjeckoslovakiska kronor inte dög.
I sin självbiografi — utgiven på tyska som ”Zwischen zwei Welden”, Mellan två världar — berättar han om hur han under en turné i Tyskland år 1971 ändå övervägde att stanna i utlandet, där pengarna fanns. Ryktet nådde den tyska pressen och därmed också Gustav Husák, generalsekreterare i det tjeckoslovakiska kommunistpartiet. Han blev ursinnig, men det officiella svaret var lika kyligt som spydigt: ”Vi behöver honom inte. Vi skaffar oss en ny Karel Gott, nej, inte en, flera. Så får han sjunga för den västerländska borgerligheten bäst han vill”.
Men frågan hade högre dignitet än att Husák fick sista ordet. Leonid Brezjnev, Sovjetunionens statschef, fick visa Husák till rätta. ”Ni får inte förlora landets populäraste artist. Det vore dålig politik. Väst ska inte få göra dessa artister till martyrer”.
Gott hade ingen jämlike, men det ligger nära till hands att jämföra med Helena Vondračková: en oerhört populär sångerska som i i decennier underhållit tjecker och slovaker med bred pop och lättsam orkestermusik. Hon slog igenom som tonåring i trion Golden Kids, år 1965. I gruppen ingick också den lite äldre, klokare och modigare Marta Kubišová, som strax efter Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien 1968 sjöng en sång i tv som på goda grunder kunde uppfattas som ett fördömande. Hon fortsatte att sjunga samhällsorienterade sånger, som en tjeckisk version av Bob Dylans ”The times they are a-changin'”, innan hon tystades. Hon slog sig ner med sin man i en by, vars namn inte fick förekomma i medierna, skriver Mariusz Szcygiel i sin bok. Hon blev inte heller martyr, hon blev hemmafru.
I ett sådant samhälle stod de breda och kompromissbenägna underhållarna på toppen. Karel Gott röstades fram 30 gånger som årets manliga sångare i Tjeckoslovakien — medan landet låg på östra sidan om järnridån. Sedan fortsatte han vinna, vid ytterligare ett dussin tillfällen, ända fram till 2017. Han var folkets man.
Han hade etablerat sig så smått redan 1964, då det rådde politiskt töväder i Tjeckoslovakien och inflödet av influenser från Väst var så starkt att popband med elektriska gitarrer började synas på tv. Ett av dem var Olympic. Deras sångare hette Karel Gott, och de spelade in en tjeckisk version av Beatleslåten ”From me to you” som ännu var nästan var ny.
Olympic var ett av de mer konservativa av popbanden, att provocera har aldrig legat för Karel Gott. Om man tycker att det är djärvt att som bred underhållare år 1969 spela in The Rolling Stones ”Paint it, black!” så är det sannolikt för att man inte hört resultatet: ”Rot und schwarz”.
Om man tvärtom tycker att det där lät som något som en ovanligt jönsig Eurovisionstävlande hade kunnat spela in så är det inte fel tänkt. Karel Gott medverkade faktiskt i Eurovision Song Contest, år 1968. Han tävlade för Österrike.
Karel Gott var de breda massornas man. Det närmaste jag kan komma i svensk pophistoria är Lasse Berghagen, kanske korsad med Tom Jones, och med en centraleuropeisk uppfattning om sväng och estetik. Om Jones var tjuren från Wales kunde Gott passera för tjuren från Plzeň. Med Julio Iglesias hade han kvinnotycket och den smöriga framtoningen gemensam, med Cliff Richard ivern att hålla sig ungdomlig och på lagom avstånd följa tidens skiftningar.
Att han skulle ha kunnat göra sig en karriär utanför Centraleuropa verkar osannolikt, men han turnerade faktiskt i USA år 1967. Hotellet i Las Vegas där han showade, New Frontier, utannonserade hans show ”Europa '68” med gigantiska billboards där han kallades ”The continent's greatest singing star”.
Gå till toppen