Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Heidi Avellan: Hundra år av kvinnokliv. Mot frihet.

Från mjölkbutiken till forskning och utlandstjänst. Hundra år av rösträtt har gett kvinnor röst – både att välja och att låta utan att le.

Susanna Alakoski fångar kvinnors kamp i bokenBild: Stina Stjernkvist/TT
Mormor var hemmafru. Och hamnsjåare – alltså stuvare i hamnen under kriget när virket skulle lastas. Tungt? Ja. Utbildning? Folkskola, sex år. Tonårsmor. Hennes äldre systrar drog till storstan, inte heller de hade mer än folkskola i ryggsäcken, fast inte heller barn som höll dem kvar. Sedan jobbade de i mjölkbutik och kolonialvaruaffär, karriären toppade i ostdisken i Helsingfors fina varuhus respektive som husfru hos fina herrskapet.
De potentiella fästmanskandidaterna stupade väl i något av krigen som drabbade Finland – eller blev lite galna som så många äldre män var i min barndom. Posttraumatiskt stressade och alkoholiserade.
Mamma hade knappt börjat skolan innan vinterkriget bröt ut i november 1939 och hon evakuerades från hamnstaden nära den ryska gränsen, skolgången blev sedan ett lapptäcke med åren som krigsbarn i Småland som mest sammanhållen period. Avslut i aftonläroverk, ett slags komvux, men gymnasiet fick vara.
Högskoleexamen var en självklar förväntning på mina syskon och mig – vi fick ju chansen. Flickorna i följande generation är spridda för vinden: materialfysikern forskar i Glasgow, marinbiologen i London räddar hav och den yngsta valde Berlin efter sin examen.
Ett sekel. Hundra år av kvinnlig rösträtt i Sverige. Ännu fler i Finland. Ett sekel och ett jättekliv för kvinnorna i min släkt som jag funderade på då jag började läsa Susanna Alakoskis – hon med Augustbelönade Svinalängorna 2006 – senaste bok Bomullsängeln.
Det börjar med Hilda, som växer upp på Sorolagården i det finska Österbotten på 1910-talet, jämnårig med mina gammelmostrar. Hildas mamma drabbades av förlossningspsykos, ”stirrsjukan”, så det blir moster Sanna som får ta hand om flickan. Inbördeskriget 1918 präglar berättelsen. Familjer som delades, släkter som splittrades. Röda grannar och vita; terror, arkebuseringar och svält. Det handlar om Hilda, men också om hennes mostrar och ”mostermännen” och – framför allt – om kvinnorna och samhällsutvecklingen. En roman om klass.
Som tonåring tvingas gravida Hilda lämna gården och hamnar 1923 i Vasa och den stora bomullsfabriken. Här är arbetsdagen slitsam, bullrig och rentav livsfarlig, men det finns också en stark kvinnogemenskap och en nyväckt fackföreningsrörelse.
Här jobbade Susanna Alakoskis mormor Hilda på riktigt, i femtio år.
Boken är den första i en planerad svit på fyra böcker, om flera generationers kvinnoliv i Finland och Sverige, där Susanna Alakoski själv växte upp. Skönlitterär, men inte rent fiktiv. Alakoski hittar inte på, hon berättar. Kvinnohistoria.
Genus, som i genuspedagogik, är ett ofta bespottat ord, förklenande. Hur hamnade vi där?
Professor Yvonne Hirdman, ett tungt namn i genushistoria, beskriver pedagogiskt i den nya antologin Kvinnans plats i historien (Dialogos) hur historieskrivningen i Leopold von Rankes anda, ”wie es eigentlich gewesen”, kom att handla om nationernas kamp med män som subjekt.
Med 60-talets socialhistoria kom så kvinnan med, fast som ett kollektivt, reproduktivt, socialt ting. Sedan började man leta efter de gömda och glömda kvinnorna genom historien, men ”historien låg ju där, liksom uppfläkt och redan bestämd i stora drag, inordnad i sin strukturerade kronologi från antiken, medeltiden, renässansen, upplysningstiden, industrialismen … ”, skriver Hirdman. Skulle kvinnorna in här blev det ett slags ”och-historia”; kvinnor och renässansen, kvinnorna och franska revolutionen. Och det blev inte så bra, det gick inte bara att lägga till kvinnor, ”add women and stir”.
Skulle kvinnor bara beskrivas så här så blev det mest tomrum, konstaterar Hirdman. De var ju inte där.
Historien utifrån hur kvinnor levde blev ofta ett slags eländesskildring – eller rena motsatsen: kvinnorna som haft framgång trots allt, föregångerskorna, förstärkte föreställningen att kvinnan hade sig själv att skylla för sin underordnade roll. Det fanns ju de som klarat sig!
Det var inte händelserna i sig som skulle ändras, inte en herstory. Det var blicken, tolkningen, hur det berättades. Genus. Könens relation. Historia där män inte är måttstock och norm. Det gick inte att bara att lägga till kvinnor, för där det historiska hände fanns inga kvinnor med – för att de inte fick vara med där det hände.
Som sånggruppen Röda bönor sjöng på 1970-talet: ”Vad gjorde kvinnorna när männen skrev historia?”
Susanna Alakoski har idkat ett detektivarbete, kört runt i Finland, åkt i mormors fotspår, besökt arbetarmuseer. Och berättar alltså kvinnohistoria i romanform, med plats för känslor och anpassning till förväntat beteende, roller.
Hundra år av kvinnokliv har lett till eget jobb, egna pengar och egna åsikter – som får torgföras. Frihet på riktigt.
Att en 16-åring tvingar världens mäktiga att lyssna är oerhört idag. För hundra år sedan hade det väl varit otänkbart. Greta Thunberg påminner om dagens kvinnoroll. Om att det är möjligt att ta plats som flicka, som kvinna, som en person med ett ärende – inte bara som bihang till en man. Att inte behöva le och niga. Inte förminska sig. Inte tvingas att behaga.
Visst retar sig många på denna rättframhet. På att kvinnor helt enkelt förväntar sig respekt. Vissa försöker fortfarande förminska och tysta henne som inte tiger i församlingen. Men med hundra år av kamp i ryggen är det lite lättare att ta ton.
Gå till toppen