Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Minnesord om Åke Wraghe

F d departementssekreteraren Åke Wraghe, Gustavsberg, har avlidit i en ålder av 91 år. Han sörjs närmast av maken Bo och syskonbarn.

Mer skånskt kan det knappast vara. Åke föddes på akademiarrendegården Vragerup utanför Lund. Jorden har brukats av familjen Wraghe i flera generationer.
Som yngste son blev det för Åkes del inte jordbruket utan studier i Lund på Spyken och vid universitetet med ett mellanspel i Norrköping, där han utbildade sig till textilingenjör. Timingen var dock sämsta möjliga. Branschen var i djup kris. Då Åke fick ett erbjudande om att bli chaufför och alltiallo hos Sveriges försvarsattaché vid ambassaden i Paris var beslutet inte svårt.
Under hans två år i Frankrike präglades tillvaron av kriget i Indokina där slutet kom i maj 1954 med katastrofen i Dien Bien Phu. Men livet i Paris bjöd också på många kontakter med kulturlivet och med de svenskar som sökt sig dit.
Åke återkom ofta till dessa dagar. Återkommen till Sverige tog Åke en jur pol mag och fick tjänst först på Vattenfallsstyrelsen och sedan i Kungl Majts kansli hos legendariska statsrådet Ulla Lindström. Därefter blev det ecklesiastik-, sedermera utbildningsdepartementet.
Åke ägnade stor energi åt att i budgetarbetet värna om anslagen till de vetenskapliga biblioteken. Det finns nog fortfarande en och annan inom detta fack som kan erinra sig dessa hans insatser.
Därtill var det sociala inom departementet Åkes bord, han var ett geni på detta område. Han var ständigt verksam på trivselsidan, en fest utan hans signum fanns inte. Han bemödade sig om att ta hand om de nya som kom till departementet, ofta från annat håll än Stockholm, och såg till att de inlemmades i gemenskapen. Han var därtill preses i det lunchgäng som varje dag klockan 11.50 sökte sig till anrika restaurangen Cattelin i Gamla stan.
Det kan nog hävdas att det dessa år inte var alltför högt i tak på departementet, det gjorde nu inte så mycket, på Cattelin fanns inget tak alls. Det var glada luncher med många skratt. Det gjordes till exempel påtagligt goda imitationer oftast på den prosa med hög abstraktionsnivå som då utvecklades inom utbildningsområdet.
Åke, alltid med sin tax Manne i sällskap, var ett välkänt ekipage i Gamla stan. Manne, som fick vänta på husse i kapprummet, skämdes bort rejält av personalen med godsaker från köket.
Strax efter pensioneringen bosatte sig Åke vid Baggensfjärden. Det underbara torpet vid Kyrkängen blev raskt ett centrum för umgänge i trakten och för de gamla vännerna.
Det blir tomt utan Åke. Vi saknar honom och finner lindring i många riktigt goda minnen, fina att ha med i bagaget, att vårda och att glädjas åt framöver.
Greger Widgren
f d kollega och lunchbisittare
Gå till toppen