Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Carolina Söderholm: En hyllning till Valerie Solanas och alla som fortsätter kämpa

Men hur ska vi förhålla oss till våldet och manshatet i SCUM? Carolina Söderholm ser en utställning på Galleri Signal och förväntar sig att väggarna ska bågna.

”Chiara Fumai reads Valerie Solanas”, 2013 (stillbild ur videoverk).Bild: Signal
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
”Att kalla en man ett djur är att smickra honom; han är en maskin, en vandrande dildo” skriver Valerie Solanas i sitt SCUM manifest. SCUM som i Society for Cutting Up Men, en frätande krigsförklaring mot sextiotalets manssamhälle. Knappt femtio år senare läser Chiara Fumai ur manifestet framför kameran. Med en röst drypande av vällustigt förakt gör hon processen kort med det patetiska mansgriseriet. Mannen som konstnär med stort K. Mannen som Daddy Knows Best. Mannen som biologisk olycka. Den ursinniga energin i Solanas text (här citerad i Sara Stridsbergs översättning från 2003) borde få väggarna att bågna på Signal i Malmö. Men rummet är lika sparsmakat som alltid. Så är konsten som serveras här sällan särskilt lättsmält. Denna gång går det faktiskt att sluka ett par verk med hull och hår – som Ellen Cantors egensinniga teckningar – medan andra kräver ett mer idogt intellektuellt tuggande. Det är okej, när det gäller en utställning som ”Vår vän, Valerie Solanas”.

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen